Nordic Mines är det senaste tillskottet till den börsnoterade guldsektorn. Men personerna bakom bolaget är riktiga veteraner. Här finns bland andra Kjell Moreborg och Christer Löfgren som prospekterat fram de fyndigheter som ligger till grund för Scanminings Blaikengruva samt Björkdalsgruvan. Vd är Michael Nilsson som också varit chef för Scanmining. Huvudattraktionen i Nordic Mines är en guldfyndighet i Finland, det så kallade Laivaprojektet. Bolaget har därtill fyra undersökningstillstånd, men de befinner sig i tidig fas och är mest att se som lottsedlar för tillfället. Allt fokus ligger på att sätta Laiva i produktion, vilket man hoppas ska ske under 2009.
Laivaprojektet påminner delvis om Lappland Goldminers Fäboliden, med den skillnaden att det är mindre (9,8 miljoner malmton mot 51) men haltrikare (2,3 gram guld per ton mot 1,43). Nordic Mines-gänget köpte licensen under 2005 och har sedan dess gjort en framgångsrik prospektering som i nuläget visar på en mineralförekomst av 737 000 uns guld. Inga malmreserver finns ännu eftersom lönsamhetsstudier återstår men cirka 77 procent av unsen är kända eller indikerade, vilket åtminstone är säkrare än om de blott vore antagna. Med 737 000 uns guld är Nordic Mines mindre än till exempel Lappland Goldminers och CAG. Men deras fyndighet kan komma att växa. De senast borrade hålen både på djupet och på ytan visade på guldförekomster vilket tyder på att guldmineraliseringen fortsätter såväl brett som djupt. Borresultat visar att fyndigheten fortsätter djupare än 250 meter, så det är inte omöjligt med en rejäl ökning av tonnagen. Men det gäller förstås att det finns ekonomi i att gå så djupt. Planen är att efter alla tillstånd är på plats bygga ett processverk med kapacitet att bearbeta 2 miljoner ton malm per år. Det är liktydigt med en guldproduktion, givet 2,3 gram per ton och 10 procents förluster, på drygt 130 000 uns per år till ett värde av 625 Mkr.
Jokern är som alltid vad rörelsekostnaderna blir. Nordic Mines hävdar att kombinationen av en lättanrikad malm, dagbrottsdrift till 200 meters djup och låga guldförluster i gruva borgar för en god lönsamhet. På flera vis liknar Laiva Dragon Minings Svartlidengruva och där var fjolårskostnaden 352 dollar per uns. Skillnaden är att Svartliden endast producerar 300 000 ton per år, medan Nordic Mines planerar för 2 miljoner om året. Det här spelar stor roll för lönsamheten eftersom en hög malmproduktion blir billigare per ton tack vare stordriftsfördelar. Till exempel kan större maskiner användas av i stort sett lika mycket personal som i en mindre gruva. Nordic Mines har resonerat kring kostnadssiffror på 250 dollar per uns. I så fall kan lönsamheten bli god, även om definitiva lönsamhetsstudier återstår och guldpriset förstås alltid kan vika.
Tack vare en relativt bra guldhalt och inte alltför småskalig produktion känns Nordic Mines kostnadsbild hyggligt realistisk. En testbrytning av 200 ton bekräftade att bolagets prognoser är rimliga, enligt Michael Nilsson. Visst finns det skönhetsfläckar. Fyndigheten är i alla fall i nuläget för liten för att attrahera uppköpare till skillnad från Lappland Goldminers eller CAG. Och värderingen är inte superlåg. Ett uns prissätts ungefär i samma trakt som Lappland Goldminers trots att Nordics fyndighet är av lägre säkerhetsklass.
Men fördelarna överväger och för den som tål hög risk kan Nordic Mines-aktien vara värd en chansning. Investeringen för att starta upp Laiva är förhållandevis måttlig, 400 Mkr. Bolaget är välfinansierat med en kassa på 140 Mkr. Halter och utbyten, två viktiga faktorer för kostnadsbilden, är bra. Och även om värderingen som sagt inte är jättelåg så står kursen inte mycket högre nu än vid introduktionen i december ¿ trots att säkerhetshalten i bolagets fyndighet höjts ett snäpp sedan dess. Vi sätter Köp.
Daniel Svensson
