Om det är något som ständigt debatteras när det gäller fonder så är det avgifter. Men är det verkligen så enkelt att den billigaste fonden är den bästa?

Billigast är bäst fungerar klockrent när det gäller räntefonder och indexfonder. När det gäller obligationsfonder kan inte förvaltaren göra så mycket bättre klipp än sina konkurrenter. Lite grovhugget skulle man kunna säga att de flesta fondförvaltares obligationsportföljer i princip utvecklas likadant. Det gör att den obligationsfond som är billigast tappar minst avkastning i form av avgifter. För indexfonder gäller samma resonemang och den billigaste fonden är tveklöst bäst.

Tumregeln fungerar också hyfsat bra när det gäller fonder som placerar på utvecklade marknader, till exempel Nordamerikafonder. En hög avgift i den här typen av fonder är endast befogad om förvaltarens skicklighet gör att man får valuta för pengarna.

För fonder som placerar på snabbt växande eller svårbedömda marknader är däremot förvaltningsskickligheten A och O för en bra avkastning i fonden. I sådana fonder är storleken på avgiften av mindre betydelse. Till exempel är betydligt viktigare att välja förvaltare framför låg avgift när du väljer en Rysslandsfond.

Andra fonder där förvaltningsskicklighet går före avgift är småbolagsfonder eller fonder med en speciell placeringsfilosofi, men är det väldigt dyra fonder bör man alltid rynka lite på näsan.

Samma förhållande gäller för hedgefonder. I dem betalar man i regel en fast del, och en resultatberoende del. Den resultatberoende delen är ofta ett visst antal procent av avkastningen (tyvärr oftast en riktigt saftig del) om fonden går bättre än en jämförelsenorm som den riskfria räntan. Det finns de som tycker att resultatberoende avgifter är bra eftersom du endast betalar om det går bra. Jag är själv skeptisk till resultatberoende avgifter eftersom du som sparare aldrig vet i förväg vad du kommer att betala för din fondplacering.