Den internationella valutafonden (IMF) håller, i sin nyligen publicerade prognos, fast vid sin prognos att världsekonomi växer med lite drygt 3 procent i år och under nästa år. Visserligen en stabil tillväxt men en bit under tillväxttalen från innan pandemin. Underliggande görs en uppjustering av tillväxten i USA medan prognoserna för stora delar av Europa justeras ner. Främst för Tyskland och Frankrike.

Riskerna för tillväxten finns främst på nedsidan, enligt IMF.  Som dessutom uppmanar centralbankerna att fortsätta att lätta på penningpolitiken men samtidigt varnar för att inflationsspöket ännu inte är helt bortmotat. Framför allt är det tjänstepriserna som fortsätter att stiga i en oroväckande hög takt. Något vi känner igen från såväl USA, som EMU-området och Sverige.

Annars är det förstås geopolitiken som är det största hotet mot den globala tillväxten på kort sikt medan en allt äldre befolkning och svag produktivitet håller tillbaka den långsiktiga tillväxtpotentialen i många länder. IMF framhåller också problemen inom den kinesiska fastighetssektorn som ett potentiellt hot om den blir djupare och mer långdragen än väntat. Framför allt om nya svaghetstecken i Kina skulle ge spridningseffekter till andra delar av världen via bland annat minskad handel och finansiell turbulens.

IMF-prognos

Att det går hyggligt i USA medan Europa mest tragglar sig fram fick vi dessutom se ytterligare tecken på när de preliminära inköpschefsindexen för oktober publicerades.

Visserligen steg visserligen det sammanväga inköpschefsindexet för industri- och tjänstesektor i EMU-området från 49,6 i september till 49,7 i oktober, men själva nivån är knappast något att yvas över. Industriindexet steg från 45,0 till 45,9 men ligger därmed fortsatt nära rena recessionsnivåer. Och när tjänsteindexet samtidigt sjönk från 51,4 till 51,2 så ligger det snarast nära till hands att se IMF:s prognoser om en tillväxt i EMU-området på 0,8 procent i år och 1,2 procent 2025 som något för optimistiska.

I USA ser det betydligt bättre ut med ett sammanvägt index som steg från redan hyggliga 54,0 i september till 54,3 i oktober. Det som ändå kan bekymra en del är att industriindexet ligger på låga 47,8 medan tjänsteindexet ligger på riktigt hyggliga 55,3. Det är därmed en viktig del i konjunkturpusslet som saknas. Nu är det visserligen inte helt ovanlig, i alla fall i USA, att det kan skilja en del mellan industri och tjänstesektor och att det brukar mötas över tid. Vi får hoppas att det betyder att industrin rör sig mot tjänstesektorns nivåer och inte tvärtom. Till det betydligt mer entydigt positiva hör är att pristrycket återigen ser ut att minska. Framför allt i tjänstesektorn.   

Så det lutar allt mer mot en mjuklandning i USA, i likhet med IMF:s prognoser, men vi på Placera undrar om inte landningsbana för Europa är på väg att ta slut.

Mycket av hoppet för tillväxten det kommande året lutar ändå på att centralbankerna levererar fortsatta räntesänkningar. Japan undantaget.

Marknadsprissättningen på räntemarknaden indikerar också fler räntesänkningar mot slutet av året. Den 7 november blir en riktig högtidsdag för alla centralbanksnördar då de penningpolitiska beskeden formligen strömmar in.  De flesta centralbanker har dessutom två räntebesked kvar att lämna under det här året. ECB det stora undantaget.

På räntemarknaden räknar man med att Riksbanken levererar minst en dubbelsänkning på något av de återstående mötena med tämligen stor sannolikhet för att den kommer redan i samband med det penningpolitiska beskedet den 7 november. En först räntesänkning från Norges bank dröjer till tidigast decembermötet.

Det viktigaste som skett är ändå att man på räntemarknaden skruvat ner förväntningarna på hur mycket räntesänkningar som Federal Reserve kommer att leverera. För ett tag sedan tycktes det givet med minst en dubbelsänkning mot slutet av 2024 men nu är det inte ens fullt prissatt med två räntesänkningar om 25 punkter vardera.

ECB är å sin sida den knepigaste centralbanken. Visserligen har förväntningarna på en dubbelsänkning i december successivt skruvats upp men mycket skiftande signaler från olika företrädare för banken gör marknaden osäker. Dessutom är höga löneökningar i bland annat Tyskland ett problem för banken. Sett till tillväxtförutsättningarna borde det annars vara givet med en sänkning på 0,50 procentenheter. Kanske kan Riksbanken visa ECB vägen på sitt novembermöte. Det tror vi på Placera vore en rejäl väntjänst både till ECB och ekonomin i Europa.

President- och kongressvalet i USA den 5 november spelar givetvis också en roll för räntemarknaden. Tveksamt dock om vi har ett färdigt valresultat redan innan centralbanksbonanzan den 7 november.