Världen står på tröskeln till 2025 och en framtid vars förutsägbarhet grumlas av ännu ett nytt och avgörande osäkerhetselement. En nygammal USA-president återvänder till Vita huset om några veckor med full kraft, med en i många stycken kontroversiell ekonomisk-politisk agenda. Politiken har uppenbara inflationistiska inslag. Öppnas nu dörren till inflationens oönskade återkomst?
För att kunna dra slutsatser om inflationens framtid behöver vi titta i backspegeln.
Många tycks redan ha glömt att inflationen låg över 10% för bara två år sedan. Olyckskorparna kraxade då högljutt och såg framför sig 70-talsinflationens pånyttfödelse och att nya pris- och lönebeteenden redan sökt sig djupt och varaktigt in i våra ekonomiska system.
Inflation kan bli självförstärkande
Det globala inflationsmonstret fick näring från främst tre källor.
Dels skapade pandemin olika produktionsstörningar samtidigt som finanspolitiken eldade på efterfrågan. Dels gav ryska fullskaliga invasionen av Ukraina en press uppåt på energi- och livsmedelspriser. Dels fick Europas energimarknad allvarliga problem.
Studier visar att inflationen kan bli självförstärkande över vissa tröskelnivåer. En inflation över 3,5-4,0% bedöms till exempel leda till beteendeförändringar. De tenderar att cementera en högre inflationstakt, särskilt genom att påverka löne- och prisdynamik. Att många länder valt just 2% som inflationsmål är således en ganska klok strategi.
Att världen klarat detta enorma stresstest för inflationsmålspolitik – på uppsidan – är en viktig och helt avgörande ”investering” i förväntningar om stabila prisökningar inför nya inflationsutmaningar.
Inflationsutbrott kommer att inträffa också framöver. Dessa utbrott är dock något helt annat än den inflationschock världen upplevt de senaste åren då i princip alla varor och tjänster i nästan alla länder – samtidigt – har noterat kraftiga prisuppgångar. Detta är unikt.
Närvaro av disinflationskrafter
Världens inflationskamp har varit framgångsrik. Visst har vi fått en hel del hjälp på traven.
Bättre balans mellan globalt utbud och efterfrågan på varor efter pandemin, och lägre energipriser, har bidragit till inflationsfallet som möjliggjort stigande reallöner och fallande räntor.
Att inflationen har kommit ned utan att världsekonomin behövt gå in en allvarlig lågkonjunktur förstärker inflationsmålspolitikens framgång som ankare för ekonomisk och finansiell stabilitet. Men att tillväxten fortfarande är svag är besvärande, inte minst för Sverige och flera europeiska länder, till exempel Tyskland. Att arbetsmarknaden i USA och euroområdet är historiskt starka är dock mycket positivt.
Inflationsläget i dag, på tröskeln till 2025, bekräftar disinflationskrafternas fortsatta närvaro.
Att prisökningstakten förväntas ligga förutsägbart kring 2% framöver är oerhört viktigt för både den reala och finansiella ekonomin. Det blir helt enkelt lättare att sätta priser och löner och förutse det reala priset på pengar, det vill säga räntorna.
Kan påverka kronan
Avgående Biden överlämnar i januari 2025 en amerikansk ekonomi som tillväxtmässigt går som tåget. USA:s höga offentliga skuldsättning får bli temat för en annan krönika. Resursutnyttjandet i amerikanska ekonomin är därmed högt.
Trumps starkt företags- och tillväxtorienterade politik, som sätter USA i epicentrum, syftar till att öka efterfrågan på amerikanska varor. Detta ger inflationsrisker.
Förhoppningen är att skattesänkningar ökar ekonomins produktionsförmåga, vilket kan hålla tillbaka inflationstrycket.
Slutsatsen blir ändå att USA kan räkna med både något högre inflation och högre räntor de kommande två åren. En lägre USA-tillväxt 2026 utgör en tillväxtbroms för både världsekonomin och exportberoende Sverige. Med högre USA-räntor försvåras också en av Sverige efterlängtad förstärkning av kronan, som handlas med 25-30% rabatt mot dollarn.
Trots orosmoln: Ljus i inflationstunneln
Samtidigt präglas Kinas ekonomi för närvarande av delvis statsunderstödd överproduktion av varor som nu möter en svag inhemsk efterfrågan. Starka disinflationskrafter i Kina, världens näst största ekonomi, påverkar det globala inflationstrycket i närtid.
Det vi behöver vara uppmärksamma på är det så kallade ”omdirigeringsscenariot". Vissa av till exempel kinesiskt tillverkade produkter, som uppenbarligen blir mindre attraktiva på den amerikanska marknaden med importtullar, kan försöka hitta nya marknader någon annanstans. Det kan mycket väl bli den tredje största ekonomiska zonen i världen: Europa.
En inflationsoptimist bör likväl vara ödmjuk inför de paradigmskiften som påverkar världen.
Nya steg mot geoekonomisk fragmentering, alltså att globala ekonomin glider isär i distinkta geopolitiska block, är en uppenbar inflationsrisk. Likaså kan den globala energiomställningen ge högre kostnader och därmed inflation. Optimisten tar dock fasta på stora effektivitetsvinster som till exempel artificiell intelligens (AI) ger upphov till i takt med att teknologin implementeras.
Historien har lärt oss – och detta sagt utan att förminska det rådande allvarliga säkerhetspolitiska läget – att vi ekonomer, centralbankschefer och politiker ofta tenderar att överskatta politiska händelser och deras långsiktiga effekter på tillväxtcykeln och inflationen. Vi tenderar även att underskatta dels företagens kreativitet och problemlösningar när utmaningarna ökar, dels ekonomins anpassningsförmåga.
Pandemin, energikrisen och geopolitiska krisläget exemplifierar dessa slutsatser. Det ger anledning till fortsatt ljus i inflationstunneln.
Robert Bergqvist är seniorekonom på SEB
Detta är en krönika från en fristående kolumnist. Analys och ställningstagande är skribentens.
