Trygga aktier med god potential till värdestegring är en tulipanaros. Normalt är det, på förhand i varje fall, tryggt och tråkigt eller spekulativt åt båda håll. En väl sammansatt aktieportfölj innehåller 10-20 aktier där man försöker plocka det bästa från olika branscher och där man blandar basinnehav, som väger lite tyngre, inköpta för långsiktig löpande avkastning och kursutveckling, med aktier som man kanske tror på i det kortare perspektivet eller som, med lite tur och skicklighet, kan bli något stort.

Att noga följa ett tjugotal aktier och bolag, att hänga med och vara aktiv, har sina poänger men det är också tidskrävande och inte sällan frustrerande när händelseutvecklingen inte blir så bra som tänkt. Att överlämna förvaltningen till någon annan som har tid, intresse och erfarenhet lockar särskilt när man själv gjort sämre ifrån sig. Aktiefonder erbjuder den tjänsten. Och flera gör det så bra att en avgift på 1,5-2,0 procent per år är välmotiverad.

Den tulipanaros som vi tänker på i denna vända kommer nog inte som en överraskning för de flesta. Det handlar om aktier i de stora investmentbolagen. Vi har sagt det förut: aktier i investmentbolag överträffar över tid snudd på alla aktiefonder. Det finns tre grundläggande skäl till det. Det första att investmentbolagen inte tar ut avgift för förvaltningen. Istället har man kostnader men dessa är inte högre än 0,1-0,3 procent av kapitalet. Det andra att aktierna handlas med rabatt på underliggande värde. Det betyder att aktierna kan köpas för cirka 80 procent av värdet på det kapital som bolagen förvaltar. Det tredje att dessa bolag har en attraktiv skattesits, som med de senaste ändringarna innebär att de inte betalar någon skatt alls (vare sig reavinstskatt eller schablonmässig avkastningsskatt).         

Sett på mycket lång sikt är det extremt osannolikt att en skattemässigt gynnad, i utgångsläget rabatterad investering i aktier inte ska överträffa vad som i genomsnitt kan åstadkommas på andra håll på aktiemarknaden. Skulle det likväl bli så beror det på en blandning av ihållande eller mer momentant explosiv inkompetens eller andra prioriteringar än avkastning på förvaltat kapital.

Den senaste månaden har den s.k. investmentbolagsrabatten ökat för de största bolagen Investor, Industrivärden, Kinnevik och Lundbergs. I tidigare artiklar har vi inkluderat Ratos, som storleksmässigt kvalar in. Eftersom Ratos handlas med en premie (liksom Öresund om än en liten sådan) i stället för med en betydande rabatt, utelämnar vi aktien denna gång. Att Ratos handlas med en premie (från att för några år sedan ha varit behäftad med en rabatt på uppemot 40 procent) beror, enligt vår uppfattning, i första hand på att bolagets förvaltning varit lysande.

I dagsläget beräknar vi rabatten i Investor B till 25,1 procent, Industrivärden C till 21,4 procent, Kinnevik 27,2 procent och Lundbergs till 18,0 procent. I genomsnitt är rabatten 23 procent. Den som fördelar ett belopp, t ex 100.000 kronor, jämnt över dessa fyra aktier kommer att indirekt (dvs via dessa bolag som i sin tur direktäger) köpa aktier för 130.000 kr. Det är detta högre belopp som är det kapital som ger avkastning.

I dagens förhöjda ränteläge är det rimligt att ha ett avkastningskrav på aktier som ligger på cirka 8 procent. Aktier har förvisso, och mätt över lång tid, genererat en högre avkastning än så. Levererar de fyra investmentbolagens aktieportföljer en avkastning på 8 procent blir "resultatet" 10.400 kronor under det första året och ställt mot investeringen på 100.000 kronor handlar det om 10,4 procent. Det är räknat före kostnader om i genomsnitt 0,2 procent. Återstår ett resultat på 10.140 kr vilket är klart mer, 27 procent bättre, än de 8.000 kr som en direktinvestering skulle ge i detta räkneexempel.

Dock, och det är inget litet aber, delar inte investmentbolagen ut hela avkastningen till sina ägare. Så länge rabatten är oförändrat hög rabatteras den del av avkastningen som behålls och ägarna kan inte få ut hela avkastningen via utdelning plus värdestegring på sina aktier.

Räknar vi med en direktavkastning på 3 procent av investerat belopp kommer 3.000 kr ut via utdelningen. Återstående 7.140 kr läggs till kapitalet som då blir 137.140 kr och som på börsen värderas till cirka 105.600 kr  (77 procent av 137.140) dvs med en oförändrad rabatt på 23 procent. Säljs aktierna i det läget blir avkastningen sammantaget 8.600 kronor dvs 8,6 procent vilket inte heller är dåligt när kravet är 8 procent. Som jämförelse skulle en genomsnittlig aktiefond leverera en avkastning på cirka 6,5 procent (8 procent minus kostnader på 1,5 procent). Över tid, t e x 20 år, blir skillnaden betydande. Bortsett från skatteeffekter skramlar investmentbolagen ihop 520.700 kr. Ett belopp på 100.000 kr investerat i aktiefonderna växer till 352.400 kr.

Detta låter ju bra i teorin. I praktiken förvaltas de fyra bolagen idag av just de ledningar och styrelser som verkar där, och som nu gör ett bra jobb men det kan ju ändras, och i praktiken blir man som ägare av just dessa fyra bolag indirekt ägare av en portfölj med aktier som kanske inte är just vad man vill ha. Poängen här, i jämförelsen med genomsnittliga svenska aktiefonder, är att man får i stort sett samma aktier som fonderna äger men inköpta med rabatt.

Genom köp av dessa fyra investmentbolag blir man indirekt ägare till ett femtiotal aktier varav 18 har en portföljvikt över 2 procent. Dessa är, i storleksordning: Millicom, Sandvik, Tele2, Ericsson, Handelsbanken, Lundbergföretagen (fastigheterna), SEB, Hufvudstaden, Holmen, ABB, den onoterade portföljen i Investor (EQT, Gambro, Mölnlycke mm), SSAB, Atlas Copco, SCA, Astrazeneca, Scania, Korsnäs, och MTG. Sammantaget svarar dessa för drygt 80 procent av portföljen. Bland övriga, som fyller upp till 100 procent, märks t ex Electrolux, Cardo, Husqvarna, Metro, Indutrade, Saab, Skanska, Volvo m fl.

Riskspridningen över branscher blir hygglig. Ett krux är att Millicom, som ensamt svarar för halva Kinneviks värde, väger 12 procent i portföljen. Med tillägg för Tele2 som väger 7 procent blir andelen teleoperatörer onödigt hög. Därför kan det vara idé att investera ett något mindre belopp i Kinnevik och av riskspridningsskäl öka andelen i Investor som har flest innehav och där rabatten är nästan lika hög (25 jämfört med 27 procent).

Vi bedömer att substansrabatten i investmentbolagen ökat på ett svårförklarligt sätt och att det bildats ett långsiktigt köpläge i aktierna. Aktiv, professionell förvaltning till lägre kostnad än så här kan man inte få och den egna aktiva insatsen kan begränsas till att förstrött kasta ett öga på hur hela börsen utvecklas. För det är den avkastningen, plus lite till, som man kan förvänta sig i detta investeringsspår. På lång sikt gör "lite till" mycket.