Svenskar kan tacka sin lyckliga stjärna att pensionssystemet moderniserades för 25 år sen. Betyder det att allt är frid och fröjd? Nej. Alla löntagare är inte väl förberedda att göra viktiga placeringsval. Det är svårt att välja lämpliga strategier och ännu svårare att bedöma kvaliteten på olika förvaltare, skriver Bo Becker i en krönika.
Idag, 15:12
I en av Astrid Lindgrens sagor om Emil i Lönneberga bjuder den småländske pojken alla Katthults fattighjon hem på julkalas efter att kommandoran ätit upp deras julmat.
Hemmets fantastiska julmat går åt, men för en gångs skull klarar sig Emil från straff – han ju gjort något godhjärtat, tycker föräldrarna.
Berättelsen speglar en historisk realitet: fattighjonen – de som inte kunde försörja sig själva, till exempel för att de var för gamla – levde under mycket enkla förhållanden på socknens bekostnad.
Detta var en slags föregångare till både dagens socialförsäkringssystem och dagens pensionssystem. Belastningen på de offentliga finanserna var liten, eftersom det fanns så få äldre att försörja.
Till exempel var år 1900 bara 8% av Sveriges befolkning över 65 år gamla. Idag är 21% över 65 – att erbjuda alla dessa en rimlig levnadsstandard som en löpande utgift för skattebetalarna skulle utgöra en omöjlig börda.
Som tur är har Sverige idag ett bättre system, baserat på egen inbetalning. Folkpensionen infördes i början av 1900-talet som ”pay-as-you-go”, det vill säga varje generation skattebetalare betalade för den föregående generation, och så fick man hoppas att nästa generation skattebetalare skulle betala ens egen pension.
Sedan den omfattande pensionsreformen i på 1990-talet är skattebetalarnas ansvar mycket mindre.
Av pensionens delar – inkomstpension, tjänstepension och privat pension – är det bara inkomstpensionen som belastar skattebetalarna. De andra komponenterna är baserade på att det var och en får ut det de betalat in, medel som investerats på kapitalmarknaderna under tiden.
Med andra ord är det svenska pensionssystem numera huvudsakligen ”defined contribution”: vi reglerar hur mycket som ska avsättas, men nivån på pensionerna får bli som det blir baserat på kapitalförvaltningens resultat. Detta är ett mycket bättre system: inga vidlyftiga utfästelser av dagens riksdag men bekostade av framtida skattebetalare.
Istället finns medel fonderade för framtida pensionerna.
Fonderade system har många fördelar. Pensionernas nivå behöver inte förhandlas i varje valrörelse så politiken blir mer sansad och långsiktig. Stora belopp har sparats så att de svenska hushållen har bättre finansiella positioner, och framtida pensionärer kommer att leva mycket bättre än Katthults fattighjon.
Tillgången till kapital har förbättrats och svenska kapitalmarknader har utvecklats till ett exempel för Europa.
För svenska pensionärer nu och i framtiden, för svenska staten, och för landets ekonomi, har detta skifte varit enormt lyckat. Men kom ihåg att det skedde efter 1990-talskrisen, när det svenska politiska systemet får anses ha varit ovanligt rationellt och långsiktigt.
I flera andra europeiska länder drar den nödvändiga övergången till defined contribution ut på tiden.
I många fall fortsätter politiska system att utfärda fantastiska löften på framtida skattebetalares bekostnad.
Nederländerna genomför nu en reform för fondering av offentliga pensioner – säkert mer genomförbart för att de redan har ett välutvecklat system för privata pensionslösningar (med fondering). På annat håll går det trögt: flera amerikanska delstater och storstäder är i princip bankrutt på grund av pensionsskulder till offentligt anställda.
I Frankrike ledde Macrons försök att öka pensionsåldern från 62 till 64 år till omfattande strejker och politiskt kaos, trots att situationen är akut.
Franska staten spenderar minst 12% av BNP på pensioner, och de enorma utgifterna påverkar nu fransk tillväxt negativt. Den avgående franska premiärministern, som inte längre behöver vara försiktig med vad han säger, understryker nu hur orimligt dyrt det franska systemet blivit för yngre generationer.
Svenskar kan kanske tacka sin lyckliga stjärna att pensionssystemet moderniserades för 25 år sen. Frid och fröjd? Nej, av två skäl.
Det första problemet är att inkomstpensionen fortsatt är en transferering, i princip pay-as-you-go. Inkomstpensionen bygger på en pensionsavgift om 18,5% av lönen för alla arbetande.
Av dessa 18,5% går 2% till premiepensionen och 16,5% till inkomstpensionen. Avgifterna för inkomster som överstiger 50 000 i månaden skapar inga framtida pensionsrätter, så där är de 16,5% i praktiken en ren skatt, och detta i en ekonomi som redan har några av Europas högsta skatter på arbete, och verkar ha hittat fel sida av Lafferkurvan.
Så inkomstpensionssystemet bygger i huvudsak på löften på framtida skattebetalares bekostnad, och är därmed förknippat med viss politisk risk.
Det finns en fondering i något som kallas buffertfonden. Denna fond har tillgångar om 2 130 miljarder (33% av svensk BNP), vilket kan låta mycket, men det utgör bara en liten del av det totala framtida åtagandet om 11 196 miljarder (175% av BNP).
Enligt Pensionsmyndigheten är nuvärdet av planerade framtida pensionsavgifter 172% av BNP. Detta är alltså summan av de löften som redan intjänats, och denna skuld är flera gånger större än buffertfonden. Den är också flera gånger större än den svenska statsskulden, så för svenska skattebetalare får det räknas som riktiga pengar.
Kanske kunde man fondera en del eller hela inkomstpensionen? Kanske kunde skattebetalarna då stå för enbart omfördelning till de som annars får alltför låg pension.
Timbro har ett förslag. Någon invände att en fondering av hela inkomstpensionen skulle skapa alltför stora tillgångar, men norska oljefonden förvaltar 18 425 miljarder, så kanske är det möjligt ändå. Det krävs så klart kompetent, långsiktig, pålitlig förvaltning av sådana summor.
Kontroll och styrning av de stora kapitalstockarna är en central fråga i designen av fonderade system.
Vem ska placera medel i 30, eller 40, eller 50, år och vem ska utvärdera och kontrollera förvaltningen? PPM-systemet bygger på att framtida pensionärer ska styra genom att välja bland ett stort antal fonder.
Många framtida pensionärer är ovana investerare, och många PPM-deltagare har begått olyckliga misstag (som de som 2022 hade investerat allt i Ryssland) eller blivit föremål för bedragare (exempelvis genom Allra-skandalen).
Alla löntagare är helt enkelt inte väl förberedda att göra viktiga placeringsval. De har svårt att välja lämpliga strategier och ännu svårare att bedöma kvaliteten på de olika förvaltare som dyker upp på en hemsida.
Det har funnit alldeles för många alternativ. Reformer har begränsar fondutbudet tillsammans med senare tidens upphandlingar, men utbudet på PPM:s fondtorg är fortsatt orimligt stort. Och inte kan genomsnittshushållet värdera risken för bedrägeri den stora mängden förvaltare?
Man kan lugnt säga att PPM-systemet ger individer alltför stort inflytande över komplexa detaljer.
En alternativ modell är att delegera förvaltningen till en institution. Så fungerar tjänstepensioner, till exempel de Alecta och AMF förvaltar åt arbetare och tjänstemän. Under denna modell har framtida pensionärer inga val och i princip inget inflytande.
Man hoppas helt enkelt att ens framtida pensioner inte ligger i en fond som är en av de största ägarna i amerikanska Silicon Valley Bank när konkursen blir ett faktum, eller inte satsas i misslyckade industriprojekt.
Även denna modell har problem med utvärdering och ansvarsutkrävande. För AP-fonderna sker kontroll via statligt utnämnda styrelser. För tjänstepensionerna har en överstyrelse eller fullmäktige utsedd av fackföreningar och Svenskt Näringsliv att kämpa med uppgiften.
Antalet misslyckanden och missar har varit lågt, men inte noll. Kanske kunde man överväga en hybridmodell där individer hade visst valutrymme, exempelvis mellan Alecta och AMF eller ett litet antal liknande förvaltare.
Så fungerar i princip många privata pensioner (i alla fall i princip, Finansinspektionen verkar inte ha förstått betydelsen av billig, enkel flytt för att skapa konkurrens).
Flyttmöjlighet bygger in en ytterligare nivå av kontroll och utvärdering och kan förbättra governance och konkurrens. Både valmöjlighet och styrelseansvar är kanske framtidens lösning?
Bo Becker är professor i finansiell ekonomi på Handelshögskolan
Detta är en krönika från en fristående kolumnist. Analys och ställningstagande är skribentens.
Svenskar kan tacka sin lyckliga stjärna att pensionssystemet moderniserades för 25 år sen. Betyder det att allt är frid och fröjd? Nej. Alla löntagare är inte väl förberedda att göra viktiga placeringsval. Det är svårt att välja lämpliga strategier och ännu svårare att bedöma kvaliteten på olika förvaltare, skriver Bo Becker i en krönika.
Idag, 15:12
I en av Astrid Lindgrens sagor om Emil i Lönneberga bjuder den småländske pojken alla Katthults fattighjon hem på julkalas efter att kommandoran ätit upp deras julmat.
Hemmets fantastiska julmat går åt, men för en gångs skull klarar sig Emil från straff – han ju gjort något godhjärtat, tycker föräldrarna.
Berättelsen speglar en historisk realitet: fattighjonen – de som inte kunde försörja sig själva, till exempel för att de var för gamla – levde under mycket enkla förhållanden på socknens bekostnad.
Detta var en slags föregångare till både dagens socialförsäkringssystem och dagens pensionssystem. Belastningen på de offentliga finanserna var liten, eftersom det fanns så få äldre att försörja.
Till exempel var år 1900 bara 8% av Sveriges befolkning över 65 år gamla. Idag är 21% över 65 – att erbjuda alla dessa en rimlig levnadsstandard som en löpande utgift för skattebetalarna skulle utgöra en omöjlig börda.
Som tur är har Sverige idag ett bättre system, baserat på egen inbetalning. Folkpensionen infördes i början av 1900-talet som ”pay-as-you-go”, det vill säga varje generation skattebetalare betalade för den föregående generation, och så fick man hoppas att nästa generation skattebetalare skulle betala ens egen pension.
Sedan den omfattande pensionsreformen i på 1990-talet är skattebetalarnas ansvar mycket mindre.
Av pensionens delar – inkomstpension, tjänstepension och privat pension – är det bara inkomstpensionen som belastar skattebetalarna. De andra komponenterna är baserade på att det var och en får ut det de betalat in, medel som investerats på kapitalmarknaderna under tiden.
Med andra ord är det svenska pensionssystem numera huvudsakligen ”defined contribution”: vi reglerar hur mycket som ska avsättas, men nivån på pensionerna får bli som det blir baserat på kapitalförvaltningens resultat. Detta är ett mycket bättre system: inga vidlyftiga utfästelser av dagens riksdag men bekostade av framtida skattebetalare.
Istället finns medel fonderade för framtida pensionerna.
Fonderade system har många fördelar. Pensionernas nivå behöver inte förhandlas i varje valrörelse så politiken blir mer sansad och långsiktig. Stora belopp har sparats så att de svenska hushållen har bättre finansiella positioner, och framtida pensionärer kommer att leva mycket bättre än Katthults fattighjon.
Tillgången till kapital har förbättrats och svenska kapitalmarknader har utvecklats till ett exempel för Europa.
För svenska pensionärer nu och i framtiden, för svenska staten, och för landets ekonomi, har detta skifte varit enormt lyckat. Men kom ihåg att det skedde efter 1990-talskrisen, när det svenska politiska systemet får anses ha varit ovanligt rationellt och långsiktigt.
I flera andra europeiska länder drar den nödvändiga övergången till defined contribution ut på tiden.
I många fall fortsätter politiska system att utfärda fantastiska löften på framtida skattebetalares bekostnad.
Nederländerna genomför nu en reform för fondering av offentliga pensioner – säkert mer genomförbart för att de redan har ett välutvecklat system för privata pensionslösningar (med fondering). På annat håll går det trögt: flera amerikanska delstater och storstäder är i princip bankrutt på grund av pensionsskulder till offentligt anställda.
I Frankrike ledde Macrons försök att öka pensionsåldern från 62 till 64 år till omfattande strejker och politiskt kaos, trots att situationen är akut.
Franska staten spenderar minst 12% av BNP på pensioner, och de enorma utgifterna påverkar nu fransk tillväxt negativt. Den avgående franska premiärministern, som inte längre behöver vara försiktig med vad han säger, understryker nu hur orimligt dyrt det franska systemet blivit för yngre generationer.
Svenskar kan kanske tacka sin lyckliga stjärna att pensionssystemet moderniserades för 25 år sen. Frid och fröjd? Nej, av två skäl.
Det första problemet är att inkomstpensionen fortsatt är en transferering, i princip pay-as-you-go. Inkomstpensionen bygger på en pensionsavgift om 18,5% av lönen för alla arbetande.
Av dessa 18,5% går 2% till premiepensionen och 16,5% till inkomstpensionen. Avgifterna för inkomster som överstiger 50 000 i månaden skapar inga framtida pensionsrätter, så där är de 16,5% i praktiken en ren skatt, och detta i en ekonomi som redan har några av Europas högsta skatter på arbete, och verkar ha hittat fel sida av Lafferkurvan.
Så inkomstpensionssystemet bygger i huvudsak på löften på framtida skattebetalares bekostnad, och är därmed förknippat med viss politisk risk.
Det finns en fondering i något som kallas buffertfonden. Denna fond har tillgångar om 2 130 miljarder (33% av svensk BNP), vilket kan låta mycket, men det utgör bara en liten del av det totala framtida åtagandet om 11 196 miljarder (175% av BNP).
Enligt Pensionsmyndigheten är nuvärdet av planerade framtida pensionsavgifter 172% av BNP. Detta är alltså summan av de löften som redan intjänats, och denna skuld är flera gånger större än buffertfonden. Den är också flera gånger större än den svenska statsskulden, så för svenska skattebetalare får det räknas som riktiga pengar.
Kanske kunde man fondera en del eller hela inkomstpensionen? Kanske kunde skattebetalarna då stå för enbart omfördelning till de som annars får alltför låg pension.
Timbro har ett förslag. Någon invände att en fondering av hela inkomstpensionen skulle skapa alltför stora tillgångar, men norska oljefonden förvaltar 18 425 miljarder, så kanske är det möjligt ändå. Det krävs så klart kompetent, långsiktig, pålitlig förvaltning av sådana summor.
Kontroll och styrning av de stora kapitalstockarna är en central fråga i designen av fonderade system.
Vem ska placera medel i 30, eller 40, eller 50, år och vem ska utvärdera och kontrollera förvaltningen? PPM-systemet bygger på att framtida pensionärer ska styra genom att välja bland ett stort antal fonder.
Många framtida pensionärer är ovana investerare, och många PPM-deltagare har begått olyckliga misstag (som de som 2022 hade investerat allt i Ryssland) eller blivit föremål för bedragare (exempelvis genom Allra-skandalen).
Alla löntagare är helt enkelt inte väl förberedda att göra viktiga placeringsval. De har svårt att välja lämpliga strategier och ännu svårare att bedöma kvaliteten på de olika förvaltare som dyker upp på en hemsida.
Det har funnit alldeles för många alternativ. Reformer har begränsar fondutbudet tillsammans med senare tidens upphandlingar, men utbudet på PPM:s fondtorg är fortsatt orimligt stort. Och inte kan genomsnittshushållet värdera risken för bedrägeri den stora mängden förvaltare?
Man kan lugnt säga att PPM-systemet ger individer alltför stort inflytande över komplexa detaljer.
En alternativ modell är att delegera förvaltningen till en institution. Så fungerar tjänstepensioner, till exempel de Alecta och AMF förvaltar åt arbetare och tjänstemän. Under denna modell har framtida pensionärer inga val och i princip inget inflytande.
Man hoppas helt enkelt att ens framtida pensioner inte ligger i en fond som är en av de största ägarna i amerikanska Silicon Valley Bank när konkursen blir ett faktum, eller inte satsas i misslyckade industriprojekt.
Även denna modell har problem med utvärdering och ansvarsutkrävande. För AP-fonderna sker kontroll via statligt utnämnda styrelser. För tjänstepensionerna har en överstyrelse eller fullmäktige utsedd av fackföreningar och Svenskt Näringsliv att kämpa med uppgiften.
Antalet misslyckanden och missar har varit lågt, men inte noll. Kanske kunde man överväga en hybridmodell där individer hade visst valutrymme, exempelvis mellan Alecta och AMF eller ett litet antal liknande förvaltare.
Så fungerar i princip många privata pensioner (i alla fall i princip, Finansinspektionen verkar inte ha förstått betydelsen av billig, enkel flytt för att skapa konkurrens).
Flyttmöjlighet bygger in en ytterligare nivå av kontroll och utvärdering och kan förbättra governance och konkurrens. Både valmöjlighet och styrelseansvar är kanske framtidens lösning?
Bo Becker är professor i finansiell ekonomi på Handelshögskolan
Detta är en krönika från en fristående kolumnist. Analys och ställningstagande är skribentens.
PPM
Krypto
PPM
Krypto
1 DAG %
Senast
OMX Stockholm 30
1 DAG %
Senast
2 630,38
.jpg&w=3840&q=75)
.jpg&w=3840&q=75)
-950x950.webp&w=3840&q=75)
