Det är nämligen ingen hemlighet att lättare kreditvillkor leder till prisuppgångar. Tvärtom är det något som de flesta bedömare redan har räknat in. Handelsbanken har slagit fast att banken räknar med att bostadspriserna stiger med 5–6% per år under 2026–2027. Och att det är regeringens förslag om höjt bolånetak och slopat skärpt amorteringskrav som bidrar till uppgången.

Detta är alltså inte en oväntad bieffekt. Det är själva mekanismen.

Ändå presenteras reformen som ett sätt att hjälpa dem som i dag står utanför bostadsmarknaden. Men frågan är om förstagångsköparna verkligen är de stora vinnarna? När fler får möjlighet att låna mer i ett läge där utbudet av bostäder är begränsat, är utfallet i regel givet - priserna stiger. Den som redan äger en bostad får ett högre värde. Den som försöker ta sig in möter i stället ett ännu högre pris.

Det handlar inte så mycket om detaljerna, utan om helheten. Regeringen justerar lånevillkoren, men lämnar den grundläggande obalansen på bostadsmarknaden orörd. Byggandet är fortsatt lågt, rörligheten begränsad och hushållens skuldsättning inte direkt låg. I det läget innebär lättnader i kreditreglerna framför allt att mer risk flyttas över till hushållen.

Förstagångsköparens paradox blir tydlig. Visst blir det lättare att samla ihop kontantinsatsen när kravet sänks från 15 till 10%. Men om priserna samtidigt stiger med 5–6% per år äts den lättnaden snabbt upp. Kvar blir större lån, högre skuldkvoter och större känslighet för framtida ränteuppgångar.

Att både Finansinspektionen och regeringen ändå går vidare beror sannolikt på att bostadsmarknaden har varit ovanligt trög. Ettor har varit svårsålda, omsättningen låg och missnöjet växande. I det perspektivet framstår reformen som ett sätt att få marknaden i rörelse igen. Vilket så klart applåderas av fastighetsmäklarna. Men det är inte samma sak som att lösa problemen.

Varför ser vi inget konstruktivt. Låt unga ta ett statligt lån för den första bostaden eller ge unga som inte har en fast inkomst utan bara ströjobb ett lån ändå. Vad vet jag. Men vad som helst lite mer kreativitet än att först höja bolånetaket och sen 15 år senare sänka det till 85% igen. Å häpp! Så har man gjort en insats.

När finansmarknadsminister Niklas Wykman höll sin pressträff om de nya bolånereglerna låg som väntat fokus på sänkta trösklar och ökad tillgänglighet. Det är politiskt tacksamma formuleringar. Vi ska inte glömma bort att ett val står inför dörren. Mindre bekvämt är att tala om att reformen, enligt både banker och ekonomer, driver på prisuppgångar.

Alla vet vad som väntar. Frågan är inte om bostadspriserna stiger – utan vem som förväntas bära kostnaden när de gör det.