Längtan efter semester är stor. Men före midsommar väntar två nervösa veckor för världens stora centralbanker – och för oss andra. Bland annat ska Federal Reserve, ECB och Riksbanken lämna nya räntebesked i en värld som blivit betydligt svårare att både förstå och förutsäga.

ECB signalerar att inflationsriskerna ökat och väntas därför höja styrräntan till 2,25%. Fed och Riksbanken kan däremot välja att avvakta. Men besluten är långt ifrån enkla. I dag hade nog August Strindberg omformulerat sitt berömda citat och sagt: ”det är synd om centralbanksmänniskorna”.

Två dominerande frågor

Hormuzkrisen gör att stressnivån hos världens centralbanker är påtagligt förhöjd. Samtidigt pågår ”strider” inom institutionernas väggar, mellan ränteduvor som vill invänta mer analyser och fakta och hökar som vill agera förebyggande innan långsiktiga inflationsförväntningar åter börjar stiga.

Två frågor dominerar nu diskussionen. Vilka blir de uthålliga effekterna av krig och kris i Mellanöstern på kostnadsläge och inflation? Och hur ska penningpolitiken navigera i en värld som blivit strukturellt mer oförutsägbar – och där produktivitetstillväxt spelar en allt större roll?

I dag ska centralbanker hantera en ekonomisk och finansiell miljö som formas av geopolitik, fragmentering, energiosäkerhet, höga offentliga skulder och tilltagande politisk polarisering. Samtidigt pågår en stark investeringsvåg kopplad till AI, försvar och energiomställning.

Detta påverkar inte bara tillväxtutsikter, börser och valutor. Det förändrar även referensramarna för penningpolitiken på ett avgörande sätt i takt med att inflationsriskerna onekligen ökat.

Högre normalränta

USA:s produktivitetstillväxt har under senare år varit betydligt starkare än Europas. Amerikanska företag har snabbare anammat AI och ny teknik samtidigt som kapitalmarknaderna är djupare, mer dynamiska och mer riskvilliga. Europa präglas däremot fortfarande av hög regleringsbörda, svagare investeringstakt och betydligt lägre produktivitetstillväxt.

Även om de långsiktiga effekterna av AI fortfarande är osäkra talar mycket för att investeringarna redan påverkar produktivitet och kapitalefterfrågan i USA.

När produktiviteten stiger ökar ekonomins potentiella tillväxtförmåga. När investeringsefterfrågan stärks tenderar också den neutrala styrräntan – den ränta som varken stimulerar eller bromsar ekonomin – att röra sig uppåt när efterfrågan på kapital stiger.

Feds styrränta ligger i dag på 3,50–3,75%. Det har samtidigt funnits goda skäl att tro att USA:s normalränta ligger betydligt högre än före pandemin, runt 3%. Det betyder att USA:s räntepolitik, med uppemot 0,75%-enheter, skulle vara restriktiv och därmed dämpa både tillväxt och inflation.

Nu visar emellertid färska siffror från Fed att normalräntan tycks fortsätta röra sig långsamt uppåt. Senaste kvartalet steg den nästan 0,2%-enheter. Grovt räknat kan USA:s normalränta nu uppskattas till omkring 3,25%. Att USA:s produktivitetskurva fortsätter att peka uppåt medan euroområdets kurva går sidledes ger stöd för ökad korträntedivergens mellan Fed och ECB.

Komplicerat för Riksbanken

Mycket talar för att Feds normalränta kan stiga ytterligare framöver. För ränteduvorna innebär detta en obekväm slutsats: nästa steg från Fed behöver inte bli en räntesänkning. Det kan lika gärna bli en höjning. Produktivitetstillväxten lockar kapital till USA-börserna och stärker dollarn. Samtidigt får ränteplacerarna se upp för en giftig cocktail: högre räntor blandat med höga USA-skulder.

Riksbanken står inför ett ovanligt komplicerat läge. Inflationsdynamiken är fortfarande gynnsam även om den preliminära KPI-siffran för maj blev lite av ett bakslag. Samtidigt präglas svensk ekonomi fortfarande av en utdragen lågkonjunktur med lediga resurser och hög arbetslöshet.

Men Sverige är ingen isolerad ö. Många centralbanker kommunicerar ökade inflationsrisker. I det perspektivet framstår Riksbankens styrränta på 1,75% som låg. För många räntehökar framstår det nästan som provocerande att räntan ligger ungefär en halv procentenhet under vad som kan betraktas som en normal räntenivå på runt 2,25%.

Riksbanken bör hålla huvudet kallt

Sverige är inte heller USA. Svensk produktivitet utvecklas visserligen hyggligt men ligger fortfarande långt från de nivåer som skulle motivera en stigande normalränta. Dessutom är vår ekonomi fortsatt känslig för höga räntor via hushållens skulder och fastighetsmarknaden.

Med tre månader kvar till riksdagsvalet är det återigen på sin plats att påminna våra politiker om vikten av samspel mellan finans- och penningpolitiken när inflationsriskerna är närvarande. Satsa gärna på långsiktig strukturpolitik men var försiktig med alltför expansiv konjunkturpolitik. Blir finanspolitiken för expansiv kan Riksbanken tvingas hålla räntorna högre och under en längre tid.

Med sommaren kommer värmen men rådet till centralbankerna – och Riksbanken – är att hålla huvudet kallt. Mycket talar fortfarande för att Sverige kan leva med relativt låga räntor även under 2026.

Dagens centralbankschefer måste vara mindre ingenjörer och mer strateger. De behöver förstå geopolitik, energimarknader, produktivitet, skulddynamik och globala maktförskjutningar lika väl som inflation, räntor och penningmängd.

Centralbankernas stora problem är inte längre enbart inflationen. Problemet är att världen blivit betydligt svårare att förstå – och därmed också betydligt svårare att styra.
Ekonomiska modeller fungerar – tills världen förändras.

Robert Bergqvist är seniorekonom på SEB