Gott nytt år Kina!
Världens näst största ekonomi har precis lagt Drakens år till handlingarna. Nu är vi i Ormens år. Ormar sägs vara både kloka och listiga i sin hantering av resurser. Det är egenskaper som beslutsfattarna i Peking kommer att behöva under 2025.
Kina satte punkt för Drakens år med ett tillväxtmässigt utropstecken. BNP-utfallet för 2024 blev 5%, det vill säga i linje med Pekings mål. Men det finns tydliga och bitvis allvarliga ekonomiska och finansiella fasadsprickor.
Kina, världsekonomins tillväxtmotor de senaste 20 åren, möter i dag konjunkturell, strukturell och geopolitisk motvind. Kollapsen i kinesiska långräntor de senaste månaderna är en påminnelse om risken för deflation, försämrad skulddynamik och en snabbt åldrande befolkning.
Risk att Kina går i Japans fotspår
För drygt 30 år sedan sprack Japans enorma tillgångsprisbubblor. Börser och fastighetspriser föll rejält. Det satte Japans ekonomi och dess banksystem i gungning. Effekterna har varit kännbara ända fram till idag; svag tillväxt, upprepade recessioner och besvärande låg inflation.
Det är på sin plats att varna för risken att Kina går i Japans deflationistiska fotspår.
Jag fick uppleva konsekvenserna av Japans spruckna tillgångsbubblor i början på 1990-talet. På en middag hos Japans centralbank för 30 år sedan, efter att japanska krisen inletts, ville två statstjänstemän få tips och råd om hur Sverige hanterade 90-talskrisen.
Efter bara två glas rödvin av den billigare sorten, och därmed lätt salongsberusade, började tjänstemännen ”tala ut” om de växande problemen i Japans banksystem.
Sett i backspegeln har jag kunnat dra slutsatsen att Japans valda strategi, att som strutsen stoppa huvudet i sanden och försöka växa sig ur krisen, gav hushåll och företag en onödigt utdragen och smärtsam process.
Kinas utmaningar växer
Kinas läge i dag påminner mycket om Japan i början av 1990-talet. Pekings tillväxtmodell är starkt centrerad kring industri och offentliga investeringar. Kina är beroende av exportflöden. Landet är även skuldsatt.
Därtill: om 75 år har befolkningen – i dag 1,4 miljarder kineser – halverats enligt FN:s nya beräkningar. En minst sagt dramatisk utveckling.
Pekings strategiska tillväxtmodell har som mål att bli mindre exportberoende. Den inhemska ekonomin ska vara dragloket. Dessvärre har denna ”stafettväxling” inom ekonomin gått i stå. Kina upplever nu växande inhemska utmaningar.
Kinas tuffa utmaningar kan knytas till fyra områden: (1) industrins överkapacitet som delvis är ett uttryck för omfattande statligt stöd, (2) privata sektorns allt för höga sparande, (3) fastighetspriser och aktier som pressas, och (4) sårbarheter i finansiella systemet.
God och ond deflation
Vi ser redan tecken på att den kinesiska ekonomin uppvisar ökande deflationsrisker.
KPI-inflationen 2024 landade på 0,1%. Pekings mål var 3%. Kinas 10-åriga statsränta har den senaste tiden handlats till rekordlåga nivåer under 1,60%.
Med en inflation nära 0% blir realräntan lika hög som den nominella. Det uppmuntrar till räntesparande. Bostadsprisfallet 2024 väntas bli 6-8%. Samtidigt har börserna uppvisat både volatil och syrefattig utveckling de senaste åren.
Fallande priser (deflation) behöver inte vara dåligt. Det finns två typer av deflation: den goda och den onda.
Lägre priser ger till exempel hushåll mer varor för pengarna. Om priser faller på grund av ett ökat utbud av varor, till exempel när det görs teknologiska framsteg, finns många vinnare.
Om däremot uthålligt svag efterfrågan ger ett överutbud av varor kan hushåll komma att skjuta på konsumtionsbeslut. Det försvagar efterfrågan och leder till en ond spiral där förväntningar om lägre framtida priser kan bli svåra att bryta. Där har Japan varit i flera decennier.
Handelspolitik och konsumtion avgörande
Huvudproblemet för Kina kokar ned till hushållens framtidsoro och ovilja att använda pengar till konsumtion. I frånvaro av utbyggda trygghetssystem har hushållen låtit pengarna gå till köp av till exempel fastigheter och aktier.
När tillgångsvärdena har sjunkit måste hushållen öka sparandet för att täcka både uppkomna ”hål i ekonomin” och fortsätta spara för framtiden.
Kina har ett unikt högt privat sparande, samma fenomen som i Japan. Sparandet har de senaste 20 åren legat på 45-50% av BNP, dubbelt så mycket som ett historiskt genomsnitt för OECD. Kina står för 28% av globalt sparande men bara 17% av global BNP.
Ett högt sparande ger låg konsumtion. Att förmå hushållen att minska sitt sparande, i avsaknad av ett mer utbyggt trygghetssystem, är därför en riktigt stor utmaning för Peking.
Kinas bitvis kraftigt statsunderstödda produktionsapparat får inte avsättning på hemmaplan på grund av hushållens preferenser för högt sparande. Det gör att varorna exporteras. Det ger ett globalt pristryck nedåt och tillför ytterligare bränsle till handelskonflikter med till exempel USA och EU.
Mitt intryck är att Kina har förståelse för utmaningarna, och en välfylld verktygslåda. Det gäller att skapa framtidsoptimism hos hushållen (och företagen).
I höstas tog Peking olika steg för att sänka priset på pengar och underlätta kreditgivningen. Det går att se vissa försiktiga framsteg.
Åtgärderna är rimliga och logiska men räcker inte. Det behövs mer av riktade finanspolitiska stimulansåtgärder och en lättare penningpolitik. Och de lär komma i närtid.
Peking vill dock först ha svar på två frågor: (1) hur utformas USA:s handelspolitik och (2) hur villiga är kinesiska hushåll att öppna plånboken under pågående nyårsfirande som sammantaget pågår i cirka två veckor.
Världen följer Kinas vägval
I ett eskalerande handelskrig med USA står inte Kina utan muskler.
Valutan kan tillåtas att tappa i värde mot dollarn. Peking kan även hota Washington med att sälja amerikanska räntepapper. De ligger i valutareserven och bedöms uppgå till hela 2 000 miljarder dollar.
Vi vet att Vita huset inte vill ha högre USA-räntor. Det kan ge förluster för Kina men det accepterar Peking i rådande läge. Ökad offentlig Kina-skuld kan även köpas upp av centralbanken (som USA, Europa och Japan redan har gjort). Till sist kan Kina lägga restriktioner på export av viktiga jordartsmetaller.
Kina står vid ett vägskäl.
Erfarenheterna från Japans förlorade årtionden visar att passivitet och enbart förhoppningar om att tillväxt ska lösa strukturella problem riskerar att leda till utdragna svårigheter. Kina har fördelen av större probleminsikt och fler verktyg än vad Tokyo hade på 1990-talet.
Tiden är dock knapp. För att undvika att dras in i en deflationsfälla behöver Kina påskynda reformerna som stärker hushållens förtroende, framtidstro och konsumtionsvilja, samtidigt som finansiella och strukturella obalanser måste hanteras mer resolut.
Världen kommer att följa Kinas vägval noga. Inte bara för att landets ekonomiska hälsa påverkar de globala marknaderna, utan för att Kinas hantering av dessa utmaningar kan bli ett avgörande kapitel i berättelsen om hur ekonomier möter åldrande befolkningar och geostrategiska utmaningar.
Frågan är om 2025 blir året då Kina undviker Japans öde – eller börjar vandra samma stig.
Robert Bergqvist är seniorekonom på SEB
