Tullkrisen växer till en maktkamp mellan supermakterna där Kina vägrar backa. Vi kan skönja ett maktskifte, och oron fördjupas till dess att Trump trasslar sig ur sitt hemkokta tullkaos.
8 april, 15:20
Sedan 1979 har USA tappat 7 miljoner industrijobb. Men orsaken är inte handelsunderskott eller tullar, som en viss president tror.
Amerikanska bolag har i stället under årtionden flyttat produktionen utomlands till lågprisländer. GM flyttade tidigt till Mexiko, Levis till Sydamerika, IBM till Indien, Nike till Vietnam och Apple till Kina.
Liksom svenska industrier inom textil, varv och stål flyttade utomlands, men då utan svenska ägare.
Att dra klockan baklänges blir svårt, om ens önskvärt. Att flytta till USA är inte heller aktuellt, säger svenska industribolag jag pratar med. ”Vi ändrar inte affärsplan utifrån veckans Trump-oro. Vi har odlat vår kompetens och våra leveranskedjor i årtionden. Hellre tar vi lägre marginaler de närmaste månaderna.”
Att amerikaner och svenskar har förädlat ekonomin från enkla till mer komplexa produkter och tjänster är en naturlig utveckling.
Få svenskar eller amerikaner är i dag beredda att sy skor, färga textiler eller arbeta i plastfabriker. I stället har USA utvecklat 36 av världens 50 främsta techjättar. Sverige – noll.
Bara i USA har det skapats 9 miljoner högbetalda techjobb i stället för de förlorade industrijobben. Trump däremot vill hellre sälja olja, bilar och stål. Och handelsunderskott räknar han som en förlust, likt europeiska kungar gjorde på 1700-talet.
Problemet för ”the land of the great” är i stället produktivitet. USA förbättrar sig inte lika grejt längre.
USA har de senaste femtio åren tappat från 3% till 1,5%, och det senaste årtiondet till 0,8 %. Samtidigt har Kina kommit från ingenstans och växt produktiviteten 9% för att nu landa på 5%.
Med nya tankar och arbetssätt tar de stora marknadsandelar inom 20 teknikområden. År 2035 väntas Kina i kronor räknat vara större än USA.
Då väljer Trump att häckla och häva tullar över 60-talet länder. En obegriplig chock – för mycket, reagerar omvärlden.
Tilliten till Trump och USA är skjuten i sank. Ett pris som hela världen kan få betala i form av lägre tillväxt, högre inflation och räntor. Därför skakar råvaror, valutor, inflation och inte minst börser. En ny världsordning, sägs det.
Och oron lär fortsätta ett antal veckor, till dess att Trump backar ur eländet. För hur ska USA kunna förhandla med 60 länder parallellt? Under tiden som oron fortsätter.
Att pausa tullarna vore rimligt. Det säger numera både industri- och banktoppar i USA. Det skulle dessutom bromsa Trumpkraschen i räntor, råvaror, energi och på börsen.
Mycket riktigt – igår eftermiddag ryktades det från Vita huset om en ”tullpaus i 90 dagar. Förutom mot Kina”. En testballong som snart blåste bort som fake. Dess lugnande effekt var däremot märkbar.
Under tiden är Kina tydliga. I raka motsatsen till USA. Peking reagerade direkt mot USA, med samma 34% i motåtgärder. När Trump nu testat att hota med 104%, så svarar Peking sekundsnabbt: ”Vi backar inte. Vi fortsätter till slutet.”
”Till slutet” lär Trump tolka som en filmreferens. Men kinesers syn på tid är en annan.
Deras första dynasti, Xia, startade 2070 före vår tidräkning. Kina är därmed inte bara väl förberett och vana att agera konsekvent. Kina har historik, planer, organisation, pengar och industrimuskler att stå emot tullhysterin. Kina har inget polariserat parlament. I stället ser Kina sin chans att överta taktpinnen, när Trump och USA högljutt och historiskt trampat i det offentliga klaveret.
Det blir därför Trump som måste backa och trassla sig ur sitt eget tullgarn.
Han lär leka förhandling någon vecka och sedan backa ur med en låtsasseger i höjd näve – när alla andra ser den slokande svansen.
Vi inser också att vi kanske upplever ett historiskt skifte av ledarroll i världsekonomin. Kina hade störst ekonomi fram till 1820-talets industrialisering. Först 1890 växte USA förbi Kina.
Att Kina inte är en demokrati och inte värderar mänskliga rättigheter är avskräckande. Men en häcklande, hycklande och verklighetsfrånvänd Trump är bevisligen ekonomiskt direkt farlig. Det har han utomordentligt bevisat senaste veckorna.
Under tiden är Europa hopplöst sega och efter. En rad EU-ministrar träffades igår. De diskuterade fortfarande första vågens tullar på stål och aluminium – som om den senaste tullvågen om 20% inte nått dem.
Frågan är när Europas blå blick ska bytas ut. Kanske blir Kinas tuffa ton nu mer stilbildande.
Trumps snabba kast i åsikter, fakta och vulgära påhopp fungerade i fastighetsvärlden på 80-talet. Det var då han också började yvas kring tullar och handelsunderskott. Men i världspolitiken råder längre och mer komplexa samband. Lägg till att USA är splittrat och möter ett långsiktigt växande enhetligt smart Kina. Mot en Trump – inte i ett elfenbenstorn, utan insnärjd i ett hemkokt tulltrassel.
Claes Hemberg
Oberoende ekonom
Detta är en krönika från en fristående kolumnist. Analys och ställningstagande är skribentens.
Tullkrisen växer till en maktkamp mellan supermakterna där Kina vägrar backa. Vi kan skönja ett maktskifte, och oron fördjupas till dess att Trump trasslar sig ur sitt hemkokta tullkaos.
8 april, 15:20
Sedan 1979 har USA tappat 7 miljoner industrijobb. Men orsaken är inte handelsunderskott eller tullar, som en viss president tror.
Amerikanska bolag har i stället under årtionden flyttat produktionen utomlands till lågprisländer. GM flyttade tidigt till Mexiko, Levis till Sydamerika, IBM till Indien, Nike till Vietnam och Apple till Kina.
Liksom svenska industrier inom textil, varv och stål flyttade utomlands, men då utan svenska ägare.
Att dra klockan baklänges blir svårt, om ens önskvärt. Att flytta till USA är inte heller aktuellt, säger svenska industribolag jag pratar med. ”Vi ändrar inte affärsplan utifrån veckans Trump-oro. Vi har odlat vår kompetens och våra leveranskedjor i årtionden. Hellre tar vi lägre marginaler de närmaste månaderna.”
Att amerikaner och svenskar har förädlat ekonomin från enkla till mer komplexa produkter och tjänster är en naturlig utveckling.
Få svenskar eller amerikaner är i dag beredda att sy skor, färga textiler eller arbeta i plastfabriker. I stället har USA utvecklat 36 av världens 50 främsta techjättar. Sverige – noll.
Bara i USA har det skapats 9 miljoner högbetalda techjobb i stället för de förlorade industrijobben. Trump däremot vill hellre sälja olja, bilar och stål. Och handelsunderskott räknar han som en förlust, likt europeiska kungar gjorde på 1700-talet.
Problemet för ”the land of the great” är i stället produktivitet. USA förbättrar sig inte lika grejt längre.
USA har de senaste femtio åren tappat från 3% till 1,5%, och det senaste årtiondet till 0,8 %. Samtidigt har Kina kommit från ingenstans och växt produktiviteten 9% för att nu landa på 5%.
Med nya tankar och arbetssätt tar de stora marknadsandelar inom 20 teknikområden. År 2035 väntas Kina i kronor räknat vara större än USA.
Då väljer Trump att häckla och häva tullar över 60-talet länder. En obegriplig chock – för mycket, reagerar omvärlden.
Tilliten till Trump och USA är skjuten i sank. Ett pris som hela världen kan få betala i form av lägre tillväxt, högre inflation och räntor. Därför skakar råvaror, valutor, inflation och inte minst börser. En ny världsordning, sägs det.
Och oron lär fortsätta ett antal veckor, till dess att Trump backar ur eländet. För hur ska USA kunna förhandla med 60 länder parallellt? Under tiden som oron fortsätter.
Att pausa tullarna vore rimligt. Det säger numera både industri- och banktoppar i USA. Det skulle dessutom bromsa Trumpkraschen i räntor, råvaror, energi och på börsen.
Mycket riktigt – igår eftermiddag ryktades det från Vita huset om en ”tullpaus i 90 dagar. Förutom mot Kina”. En testballong som snart blåste bort som fake. Dess lugnande effekt var däremot märkbar.
Under tiden är Kina tydliga. I raka motsatsen till USA. Peking reagerade direkt mot USA, med samma 34% i motåtgärder. När Trump nu testat att hota med 104%, så svarar Peking sekundsnabbt: ”Vi backar inte. Vi fortsätter till slutet.”
”Till slutet” lär Trump tolka som en filmreferens. Men kinesers syn på tid är en annan.
Deras första dynasti, Xia, startade 2070 före vår tidräkning. Kina är därmed inte bara väl förberett och vana att agera konsekvent. Kina har historik, planer, organisation, pengar och industrimuskler att stå emot tullhysterin. Kina har inget polariserat parlament. I stället ser Kina sin chans att överta taktpinnen, när Trump och USA högljutt och historiskt trampat i det offentliga klaveret.
Det blir därför Trump som måste backa och trassla sig ur sitt eget tullgarn.
Han lär leka förhandling någon vecka och sedan backa ur med en låtsasseger i höjd näve – när alla andra ser den slokande svansen.
Vi inser också att vi kanske upplever ett historiskt skifte av ledarroll i världsekonomin. Kina hade störst ekonomi fram till 1820-talets industrialisering. Först 1890 växte USA förbi Kina.
Att Kina inte är en demokrati och inte värderar mänskliga rättigheter är avskräckande. Men en häcklande, hycklande och verklighetsfrånvänd Trump är bevisligen ekonomiskt direkt farlig. Det har han utomordentligt bevisat senaste veckorna.
Under tiden är Europa hopplöst sega och efter. En rad EU-ministrar träffades igår. De diskuterade fortfarande första vågens tullar på stål och aluminium – som om den senaste tullvågen om 20% inte nått dem.
Frågan är när Europas blå blick ska bytas ut. Kanske blir Kinas tuffa ton nu mer stilbildande.
Trumps snabba kast i åsikter, fakta och vulgära påhopp fungerade i fastighetsvärlden på 80-talet. Det var då han också började yvas kring tullar och handelsunderskott. Men i världspolitiken råder längre och mer komplexa samband. Lägg till att USA är splittrat och möter ett långsiktigt växande enhetligt smart Kina. Mot en Trump – inte i ett elfenbenstorn, utan insnärjd i ett hemkokt tulltrassel.
Claes Hemberg
Oberoende ekonom
Detta är en krönika från en fristående kolumnist. Analys och ställningstagande är skribentens.
Handelskriget
Förvaltare
Analys
Bostadsmarknaden
Handelskriget
Förvaltare
Analys
Bostadsmarknaden
OMX Stockholm 30
1 DAG %
Senast
2 277,60
.jpg&w=3840&q=75)
.jpg&w=3840&q=75)