Först av allt ska här sägas att undertecknad är partisk i egenskap av tidigare chef till Carolina Neurath här på placera.nu då hon under 2009 arbetade som redaktör. Eftersom Carolina var duktig och saknad när hon gick över till Svenska Dagbladet vill jag så klart att hennes bok om HQ-kraschen ska vara bra.

Till min lycka kan jag säga att det är den. Jag har i och för sig aldrig varit särskilt faschinerad av den här typen av böcker, som det finns en hel del av, där en story som är känd dramatiseras med miljöer, sinnesstämningar, smak och lukt. Men Carolina Neurath lyckas bättre än de flesta.

Titeln, "Den stora bankhärvan" är dock usel. Den gör deckaranspråk på ett klichéartat sätt samtidigt som den saknar givna signalord som krasch, kris, fall, Hagströmer, Qviberg, och kort och gott HQ. Av titeln att döma kunde denna bok handla om lite vad som helst.

Men det gör den inte. Den handlar om svenskt finanslivs färgstarkaste affischnamn. Behållningen av boken är nämligen de personporträtt hon tecknar av Mats Qviberg, Sven Hagströmer och flera andra centrala gestalter i historien. Efter ett gediget researcharbete kan hon teckna ganska trovärdiga porträtt av finansmännen.

Yngre läsare med intresse för finansmarknaden får en levande beskrivning av hur finansmännen skapat sina karriärer på 1970-, 1980 och 1990-talen. Till och med vissa nyheter presenteras, till exempel att Mats Qviberg inte självmant lämnade Carnegie för att gå ihop med Sven Hagströmer, utan att han i stort sett fick sparken efter ett flertal dåliga affärer, sitt besvärliga humör och divafasoner.

Detta är oerhört mycket intressantare läsning än vad det skulle vara med en djupdykning i den exakta värderingen av HQ:s tradingportfölj. Carolina Neurath har förstått att ingen skulle intressera sig för en sifferexercis.

Mats Qviberg beskrivs som en kolerisk psykopat som många i hans omgivning är rätt och slätt livrädda för. Hans heta temperament och tjurskalliga vinnarinstinkt verkar medfödd och går ända ned till barndomen och en ständig konkurrens med tvillingbrodern Tomas Qviberg. Samtidigt är han intelligent och har en sällsynt näsa för aktieaffärer. Att Mats Qviberg hela livet mörkat  att han fram till 10 års ålder bodde i lågstatusförorten Bagarmossen utanför Stockholm är oerhört roligt.

Sven Hagströmer beskrivs som charmigt disträ, dock klart mer disträ än vad som är nyttigt för honom och ofta över gränsen för omgivningens tålamod. Räkningar, deklarationer och möten glöms bort på ett så notoriskt sätt att Carolina Neurath tar upp det som avgörande för en rad händelser i Sven Hagströmers karriär.

Enligt boken lämnade han HQs styrelse när firman sökte banktillsånd 1995, eftersom Finansinspektionen slog ned på Hagströmers slarv med anmälningsplikter, deklarationer och annat. Firman Sven Hagströmer Fondkommission beskrivs som i stort sett konkursfärdig när Mats Qviberg kom in, förorsakat av en oordning i affärerna som bar Sven Hagströmers signum.

Intressant är också att detta faktum, att Qviberg en gång räddat Hagströmer, ger en förklaring till Svens förhållningssätt till Mats under HQ-krisen. Förklaringen som boken föreslår är att Sven upplever att han än idag står i tacksamhetsskuld till Mats och att Sven därför inte tagit tydligare offentligt avstånd från Mats.

Själva historien som boken handlar om, hur HQ Bank startade handel med firmans egna pengar, alltså trading, hur tradingen växte, drog in miljoner i vinst, successivt tog allt större risker och till slut gick över styr, är i allt väsentligt redan känd, inte minst från den intensiva medierapportering som Carolina Neurath själv varit med om att skapa.

Storyn blir på så sätt en ursäkt för en bok som egentligen ska köpas och läsas för den rena skvallerfaktorn och vad författaren efter 80 intervjuer kommer fram till i själva skuldfrågan. Skulden för HQ Banks fall läggs inte uttryckligen på någon i boken, men så som personer och händelsförlopp beskrivs lämnar inte Carolina Neurath särskilt mycket utrymme för tveksamhet.