De geopolitiska kasten är tvära och osäkerheten stor. Men tullar, inflation, expansiv finanspolitik och stora behov av att ta upp lån för att finansiera större investeringar i försvar väger alla i samma vågskål. Sammantaget indikerar det högre räntor.

I den andra vågskålen med lägre räntor ligger svagare konjunktursignaler. I Europa handlar det om den europeiska centralbankens agerande. ECB sänker möjligen styrräntan mer än vad som signalerats då konjunkturen fortsatt är svag i euroområdet. Det blir å andra sidan svårt om priser stiger.

Och det är tydligt att något har hänt med priser och inflation. Möjligen är det tillfälligt, men riskerna är större på uppsidan än nedsidan i skrivande stund. Framför allt är det varupriser som har stigit, men också vissa råvarupriser har skjutit i höjden åtminstone i USA.

En förklaring kan vara att tullar leder till högre priser, en annan att företag passar på att höja priser i en miljö där det är mycket fokus på just stigande priser. Men än mer troligt är att företag har tidigarelagt order för att föregå införandet av Trumps hot om tullar.

Sverige kan luta sig mot starka finanser

Risken är emellertid att det blir bestående och Nordeas bedömning är nu att svensk inflation ligger runt 2,5 till 3% under stora delar av året. I den miljön lär inte Riksbanken sänka styrräntan och sannolikt inte ECB heller.

Högre styrräntor bör förvisso dämpa återhämtningen och hålla nere räntor med längre löptider. Å andra sidan förväntas finanspolitiken vara expansiv på många håll. I USA har efterfrågan drivits på av expansiv politik en längre tid och nu efterfrågas det allt mer även i Europa. Mario Draghi har flera gånger, senast härom veckan i Financial Times, lyft behovet av en mer expansiv politik i EU för att höja konkurrenskraften.

Med det tyska valet i ryggen och en insikt om att något behöver göras för att få fart på tysk industri går det inte att utesluta att det tyska skuldankaret får ge vika. Men även andra länder kan komma att haka på en mer expansiv politik med högre räntor som följd.

Det samtidigt som Europa behöver rusta sitt försvar i en miljö där flertalet länder redan idag har en skuld långt över vad Maastrichtkriterierna tillåter. Starka offentliga finanser är nu en styrka, vilket länder som Sverige och Danmark kan luta sig mot.

“Talar för att räntebotten är nådd”

Sammantaget handlar dock upprustningen om stora belopp och under flera år. Det särskilt om Natos ambition med en nuvarande försvarsbudget på 2% av BNP för respektive land ska lyftas till 3% eller ännu högre. Trump menar att den bör ligga på 5% av BNP.

Att ta upp gemensam skuld inom EU är en frågeställning som nu lyfts. Sverige med flera länder i norra Europa brukar säga nej till gemensam finansiering. Men den här gången går det inte att utesluta att det faktiskt blir så. Behovet av att rusta snabbt är påtagligt. Det är dessutom vi i norra Europa som har störst intresse av att det byggs ett rimligt försvar i närtid.

Fördelen med ett gemensamt lån är dessutom att det lär ge bättre lånevillkor. Oavsett leder stor upplåning till en press upp på långräntor.

Högre räntor är inget Trump vill se och i USA har räntor med längre löptid fallit tillbaka under innevarande år.

Sannolikt för att de steg för mycket i höstas i kölvattnet av vad Trump signalerade samt av att vi nu ser lite svagare konjunktursignaler. Det tycks som att marknaden tolkar att det “bidde en tumme” av Trumps utspel. Mycket av det han ämnar implementera görs dessutom under flera år, vilket inte driver på konjunkturen här och nu. Det är sannolikt en rationell tolkning.

I Europa och i Sverige gick ränteutvecklingen snarare sidledes i höstas och fallhöjden är därmed mindre.

Med tanke på det lånebehov som finns när EU ska investera i ökad konkurrenskraft och samtidigt bygga försvar är det märkligt att inte räntor med längre löptid stigit mer. Det talar för att räntebotten är nådd inom EU och att riskerna är på uppsidan på den långa sidan. För styrräntan kan ECB tvingas väga en svag konjunktur mot något hög inflation, då väger inflationen över.

Annika Winsth är chefekonom på Nordea.

Detta är en krönika från en fristående kolumnist. Analys och ställningstagande är skribentens.