I finrummet finner vi utdelningsaristokraterna. Ett utmärkande drag hos dessa är att de höjt sin kupong utan avbrott under de senaste 25 åren.
För att kvalificera sig till Dividend Aristocrats, som klubben heter på anglosaxiska, krävs förutom stadiga utdelningshöjningar att bolaget är inkluderat i det amerikanska börsindexet S&P500-index samt har tillräcklig storlek och likviditet.
Skulle en svensk aristokratfilial existera vore det tomt i föreningslokalen. Men det finns ett par bolag här hemma som rör sig i utkanten av denna exklusiva klick.
Fastighetsbolag Castellum är en av kandidaterna som snart kan aspirera på en plats runt bordet då utdelningen höjts löpande sedan 1997. Även klädbolaget H&M skulle bli en duglig aristokrat då bolaget sedan börsnoteringen för 40 år sedan aldrig sänkt sin utdelning. Men tyvärr faller medlemsansökan på målsnöret. Det händer nämligen då och då att bolaget lämnar utdelningen oförändrad – till exempel nu i vår.
För dessa aristokrater förespråkas ofta livslånga ägarambitioner och historiskt har det varit en belönande strategi att aldrig sälja dem. Efter tillräckligt många år överstiger den utbetalda utdelningen den initiala investeringen men det vill till att bolaget lika säkert kan leverera år efter år och att psyket hos investeraren håller för börsens stora svängningar, finanskriser och Greklandskollapser på vägen.
Om än lönsam över tid är den långsiktiga investeringsfilosofin något mossig och passar långt ifrån alla. Då finns i stället aktier där man kan unna sig att spekulera lite om andan faller på. I vissa värdepapper förekommer nämligen tydliga säsongsmönster och att försöka utnyttja dessa till sin fördel kan vara både lönsamt och kul.
Exempel på en sådan strategi beskrev Placeras Tomas Linnala i en kommentar redan för två år sedan. Hans efterforskningar visade att avkastningen mellan åren 2011 och 2014 kunde dubblas jämfört med en klassisk långliggarstrategi i råvarubolaget Lovisagruvan.
Det gick att göra genom att undvika att äga aktien över utdelningsdagen och två månader därefter, men sedan äga aktien resterande del av året. Exakt hur det gick till kan ni läsa i hans aktiekommentar här.
Ett annat exempel är i Acando där säsongsmönstret är extra tydligt. Den som köper in sig i aktien för nära utdelningsdagen riskerar att gör sig själv en björntjänst. Motsatsen gäller för den som med lite finess lyckas plocka upp Acando billigt under andra halvåret, då det i regel är rea.
Men var väl medvetna om att fyra observationer inte räcker för någon statistisk signifikans, och mina kollegor skulle nog kalla detta för anekdotisk bevisföring. Likväl är det ett intressant mönster att ta med i beräkningarna nu när det börjat klia i utdelningsnerven igen.
