Frågar man svenska folket hur stora avgifterna är i en fond skulle majoriteten antagligen inte kunna svara. Och de som svarade hade förmodligen sagt att förvaltningsavgiften är vad det kostar. Vi har blivit invaggade i tron att det är just förvaltningsavgiften som är priset. Det var också rätt svar tills för några år sedan.

Men tiderna förändras. Fondbolagen ägnar sig åt produktutveckling och tar fram nya till synes spännande och attraktiva produkter. Många gånger är de lite för innovativa och fiffiga, framför allt när det kommer till hur de redovisar avgifterna. Idag har det blivit betydligt svårare att få en klar bild över vad fonderna egentligen kostar.

För vanliga fonder som själva köper aktier och obligationer och är registrerade i Sverige är fortfarande förvaltningsavgiften den avgörande kostnaden. Det beror på att den svenska fondlagstiftningen säger att fondens i princip samtliga kostnader måste ingå i förvaltningsavgiften.

De senaste åren har trenden varit att förvaltningsbolag, sådana som ägnar sig mer åt försäljning än förvaltning – exempelvis  PPM-förvaltare och pensionsförvaltare – samt fondbolag startat fonder som investerar i andra fonder.

I de flesta fallen får fondbolagen intäkter från de underliggande fonderna som de investerar i. Det gör att de själva kan ta en mycket låg förvaltningsavgift för den egna fonden, i många fall ingen alls. Det är självklart en chimär eftersom fondspararna får betala förvaltningsavgiften i de underliggande fonderna.

Den kostnaden syns inte den redovisade förvaltningsavgiften för fonden, utan i bästa fall i ett annat kostnadsmått som kallas "årlig avgift".

Den är inte lika framträdande på fondernas hemsida och på olika fondplattformar som Avanza och Nordnet. För att hitta den måste man oftast ladda ned och läsa det speciella fondfaktabladet.

Men det ser bra ut i marknadsföringen och i olika listor när fonderna sorteras på förvaltningsavgiften. En sökning på Avanzas plattform visar att det finns 15 fonder med 0 procent i förvaltningsavgift och på Nordnet finns det åtta.

På informationssajten Morningstar finns det 25 "gratisfonder". Det rätta antalet gratisfonder är tre, Avanza Zero, SBAB Fri och SEB Euroland Gratis.

Sedan har vi det växande fenomenet att svenska fondbolag flyttar eller startar fonder i Luxemburg. De själva hävdar att efterfrågan är så stor från internationella investerare och att de föredrar Luxemburgregistrerade fonder framför Sverigeregistrerade. Det är självklart tomma ord.

Anledningen är att den luxemburgska fondlagstiftningen tillåter fondbolaget att debitera en rad kostnader, utöver fondens rena förvaltningsavgift som inte den svenska tillåter. Läs mer här. De totala kostnaderna syns först i kostnadsmåttet "årlig avgift".

Summan av detta otyg är att fondbolagen kan hålla en skenbart låg förvaltningsavgift som de sedan tar igen på annat sätt utan att fondspararna förstår helheten. I genomsnitt ligger den årliga avgiften 30 procent över den tydligt redovisade förvaltningsavgiften.

I cirka 20 procent av alla fonder på den svenska marknaden är de totala avgifterna till minst 50 procent högre än förvaltningsavgiften, och i över hälften av fallen är den årliga avgiften 25 procent högre.

Här måste fondbranschen tvätta byken. Vill man vara transperent och kundorienterad så måste fokus ligga på tydlig avgiftsredovisning. Ett första steg är att låta den årliga avgiften vara det tydligast kommunicerade kostnadsmåttet i stället för förvaltningsavgiften.

Jag förmodar att ingen enskild aktör, vare sig Avanza, Nordnet eller någon storbank, vågar gå i bräschen och flagga för fondernas "dolda avgifter".

För att få ordning på situationen är det istället Fondbolagens Förening som måste gå ut med nya regler och rekommendationer.  Jag hoppas att de vågar.

Om inget görs är risken stor att fondbranschen blir lika nedsvärtad och kritiserad som aktieindexobligationerna har blivit. Och det antar jag inte att Fondbolagens Förening vill.