De senaste åren har vi som konsumenter fått mer valfrihet än vad vi kanske önskar. För att vi inte ska känna oss lurade måste vi idag både hålla koll på elleverantörer, telefoni- och internetoperatörer, och för att inte tala om alla pensionsval. Först ska vi välja mellan tradliv eller fondförsäkring, sedan mellan livförsäkringsbolag och sedan vilka fonder vi vill ha.

Nu har ytterligare två viktiga delar kommit upp till ytan. Livbolagens livslängdsantaganden och prognosräntor. Dessa är för de flesta helt nya ord, men ack så viktiga. För när vi går i pension och ska börja ta ut våra pensionsmedel måste vi bestämma oss för under hur många år vi vill att pensionen ska betalas ut.

Man kan välja 5 till 20 år, eller livsvarig. De flesta väljer livsvarig utbetalning för att inte riskera att stå utan inkomst. Konsumenternas Bank- och Försäkringsbyrå avslöjar idag hur stora skillnaderna är mellan livbolagens pensionsutbetalningar för de kunder som väljer livsvarig utbetalningstid.

Skillnaderna är enorma och de olika antagandena viktiga för hur stor pensionsutbetalning man får. Ju längre livslängdsantagande som bolagen gör, desto lägre pension blir det varje månad. Pengarna ska ju då räcka i fler år.

När det kommer till prognosräntan så innebär en låg prognosränta att livbolaget skjuter på utbetalningarna till framtiden och man får mindre i början och mer ju äldre man blir. Samtidigt är de flesta pensionärer i behov av mer pengar när de är unga pensionärer än när de är gamla pensionärer.

Enligt nyhetsbrevet Pensioner och Förmåner kan det skilja mellan 0 till 3,5 procent mellan bolagen i prognosränta och 10 år i livslängdsantaganden. Det blir mycket pengar.

Konsumenternas Bank- och Försäkringsbyrå har räknat fram att det kan skilja 966 kronor i månaden för en sextiofemåring inom avtalsområdet SAF-LO, och drygt 5 000 kronor i månaden för en nittiofemåring.

Minsta misstanke om att livbolagen försöker sko sig själva genom att skjuta pensionsutbetalningarna långt fram i tiden då kanske kunden redan har avlidit har fått Finansinspektionen att inleda en djupare granskning av livbolagens utbetalningsvillkor.

Det är högst olyckligt att det finns så stora skillnader mellan olika antaganden. Spararna är inte betjänta av ytterligare svåra val. Det är inte bra att livslängdsantaganden och prognosräntor blivit konkurrensmedel och försäljningsargument. Nu kan ett bolag sätta en hög prognosränta för att visa att pensionen blir hög i början, samtidigt står det dem fritt att ändra den framöver.

I och med att konkurrensen inom pensionssparandet har öppnats upp, och alla livbolag slåss om samma kunder, borde alla livbolag räkna på samma livslängsantaganden och prognosränta. Redan i dag tar SCB fram livslängdsantaganden som pensionsmyndigheten använder. Det borde alla livbolag kunna följa.

Sedan ställer prognosräntan till det ordentligt, då den ökar osäkerheten ytterligare för de framtida pensionsutbetalningarna. Om livbolagen alls ska använda någon sådan borde den sättas av Riksgälden eller Riksbanken som sätter andra räntesatser som ligger till grund för mycket i samhället.

Om det inte går att reglera på högsta nivå borde valcentralerna, till exempel Collectum och Fora ställa krav på livförsäkringsbolagen för att de ska få delta i upphandlingarna inom de olika avtalsområdena. Då kan spararna koncentrera sig på det viktigaste, att välja det bolag som är bäst på att förvalta pengar. För det är ju det allt handlar om på lång sikt.