När bankerna nu höjer de rörliga bolåneräntorna är budskapet samstämmigt – finansieringskostnaderna har stigit. Vid en första anblick tänker du kanske att det låter rimligt. Det är ju ändå geopolitisk oro.

Det stämmer att Stibor – marknadsräntan som visar vad det kostar för banker att låna pengar av varandra på kort sikt – har gått upp något i år, och gjort det lite dyrare för bankerna att låna pengar just nu. Med betoning på lite. Och på nu. Och det är på grund av Iran-kriget. Svingen uppåt började i början av mars.

Men bankernas finansiering består inte bara av korta marknadsräntor som rör sig från dag till dag. Den består till stor del av lång upplåning via säkerställda obligationer med löptider på flera år, och glöm inte all inlåning från kunderna som i stort sett är gratispengar för bankerna.

Tänk dig själv låna pengar gratis och låna ut dem till 3% ränta. Bra affär eller hur?

Och kan man inte låna gratis så ser banken till att skaka av sig eventuell risk. För att erbjuda rörliga bolån använder bankerna därför ränteswappar – finansiella kontrakt som gör att deras kostnader i praktiken beter sig som rörliga räntor, även om pengarna ursprungligen lånats upp till fast ränta. Och det är här Stibor används.

Det som blivit dyrare är nya pengar

Men det betyder inte att hela bankens kostnader för rörliga bolån rör sig i takt med Stibor. Långt ifrån.

Det som blivit dyrare just nu är nya pengar. Inte hela affären.

Bankernas finansiering byggs upp över tid – obligationer emitteras löpande, inlåningen förändras gradvis och swappar har olika löptider. Det gör att förändringar slår igenom steg för steg.

Med andra ord – blir inte hela bolånestocken dyrare över en natt bara för att Stibor rör sig. Inte alla rörliga bolån heller. Och marginaler finns annars hade inte bankernas räntenetton varit så gigantiska.

Alla höjer – samtidigt

Ändå ser vi ett välbekant mönster. Alla banker sjunger samma stämma i kören. De höjer lika mycket och samtidigt i ett följa John-rassel.

Men hur kan fyra banker med olika balansräkningar, olika finansieringsmix och olika kundbaser landa i nästan identiska justeringar?

Finansminister Elisabeth Svantesson kallar bankerna tondöva och deras höjningar för stötande. Än sen då tänker bankerna. Har vi hört det förut, tänker vi andra.

Finansinspektionen å sin sida är tydlig med att banker inte får vilseleda sina kunder. Frågan är hur långt det kravet egentligen sträcker sig i praktiken?

Samtidigt är det uppenbart att sambandet mellan bankernas faktiska kostnader och de räntor som möter kunderna inte är en enkel en-till-en-relation. I praktiken framstår hänvisningen till ”högre finansieringskostnader” ofta som en förenklad förklaring. Snarare ett bekvämt riktmärke för prissättning.

I en marknad där bankerna rör sig i takt och få kunder byter finns det utrymme att ta mer betalt.

När stimulanser blir bankvinster

Allt det här sker i ett läge där regeringen försöker få fart på ekonomin. Svantesson försöker blåsa liv i ekonomin och via stimulanser öka hushållens konsumtionsutrymme.

Till vilken nytta? För med dessa sista räntehöjningar tog konsumenternas pengar slut för den här gången! Frågan är hur överraskad finansministern är över att dessa skattepengar hamnar i bankernas räntenetton i stället.

Räntan höjs i det tysta

Räntemanövern sker dessutom ofta i det tysta. Ingen direkt information till kunderna, inget tydligt besked – bara en uppdaterad siffra några klick in på bankens hemsida. I vissa fall smygs förändringen ut en lördag, utan pressmeddelande och utan att kunderna aktivt informeras om att deras kostnader faktiskt har ökat. Eller från vilken dag den nya räntan gäller.

En bankanställd förklarar det med att man inte vill “belasta kunderna med för mycket information”. Men det är svårt att tänka sig något som är mer relevant för en bolånekund än just hur mycket mer den ska betala nästa månad?

Ta kunderna på allvar

Ett tips till bankerna. Sålla bort bruset – alla erbjudanden, kampanjer och notiser som ingen bett om – och var i stället tydliga med det som faktiskt spelar roll för era kunder. Att hushållens största kostnad justeras.

Det är inte media som ska informera bankens kunder. Eller så är det som FI säger att kunderna inte kan räkna med att banken är på deras sida.

I slutändan handlar allt det här inte bara om räntor. Det handlar om förtroendet för en bransch med en särställning i samhället.

Och det är betydligt svårare att återställa än en bolånemarginal.