REDAKTIONEN SVARAR: Hej Michael. Obligationer är ett värdpapper som, precis som en aktie, säljs och köps på en andrahandsmarknad.

Förstahandsmarknaden är att staten säljer sina obligationer som då har en given så kallad kupongränta. Men det är inte den räntan man talar om när man talar om marknadsräntan. Kupongräntan förändras inte under obligationens löptid.

Andrahandsmarknaden uppstår när den som köpte obligationen av staten säljer den vidare till någon annan. Då sätts priset efter tillgång och efterfrågan. Priset i förhållande till kupongräntan ger en viss avkastningskalkyl. På engelska kallas denna avkastning för yield och på svenska kan man säga avkastningsränta. Det är denna man pratar om när man säger att "räntan på Italiens tioåriga obligationer är uppe i 7 procent".

När efterfrågan på obligationerna faller, då faller också priset på dem. När priset faller ökar den avkastning man kan få på kupongräntan - man säger att räntan stiger. Omvänt samma sak, när priset går upp på obligationen, då faller avkastningsräntan.

Krisen i Sydeuropa säger alltså att dessa länders obligationer fallit kraftigt i pris. Trots att det går att få 7 procents avkastning per år i tio år på dem, så är det nästan ingen som vågar köpa dem. Om det skulle bli statsbankrutt blir ju obligationerna värdelösa.

Avakstningsräntan på andrahandsmarknaden blir ett konkret problem för dessa länder först när de ska ta nya lån, alltså ge ut nya obligationer. När marknaden vill ha 7 procent för att köpa landets risk kan inte en Berlusconi-typ komma dragandes med 3 procent på förstahandsmarknaden. Ingen skulle köpa de obligationerna. Landets upplåning har då fördyrats.

Därför höjs nu röster för att den europeiska centralbanken ECB ska köpa obligationerna för att skapa en efterfrågan så att priset kan stabiliseras. Problemet är att pengarna för dessa köp inte finns och att ECB därför skulle behöva trycka nya pengar. Nytryckning av pengar riskerar dock att leda till inflation vilket tyskarna blev smärtsamt medvetna om efter första världskriget.