Den svenska fondmarknaden utvecklades i början av 70-talet, och var då 300 miljoner kronor stor. Mycket har hänt sedan dess. Fondutbudet har växt lavinartat, och även blivit mer sofistikerat. Numera finns en rad olika fondtyper utöver det vi betecknar som traditionella fonder (aktie- eller räntefonder).

Hedgefonder har funnits ett bra tag nu, men ses ändå som en relativt ny fondtyp. Den första hedgefonden, Brummer & Partners hedgefond Zenit, startades i Sverige 1996. Det man lite slarvigt betecknar som hedgefonder är egentligen ett samlingsnamn för en rad olika förvaltningsstrategier, som sinsemellan är avsevärt olika varandra.

Några gemensamma nämnare finns dock. Hedgefonder har friare placeringsregler än exempelvis en vanlig aktiefond. En hedgefond kan använda olika finansiella instrument, som vanliga fonder inte får placera i, för att antingen öka eller minska risken. De kan belåna, blanka (låna och sedan sälja) eller till exempel placera i derivat.

Blankningspositionerna gör att hedgefonden kan tjäna pengar på nedgångar i olika marknader, och kan alltså gå med plus även om börsen går ned eller står still. Detta gör att en hedgefond kan utgöra ett bra diversifierande komplement i din fondportfölj.

Hedgefonden har ofta som mål att vara absolutavkastande, det vill säga fonden ska kunna ge god avkastning oavsett marknadsläge. Notera att det är ett mål som är möjligt i teorin. I praktiken kan hedgefonden mycket väl gå med minus.

Förvaltningsavgiften är en helt annan för en hedgefond än för en vanlig fond. Du får vanligen betala dels en förvaltningsavgift och dels en prestationsrelaterad avgift, ofta på 20 procent av så mycket som fonden slagit sitt jämförelseindex med.

En annan fondtyp som fungerar på ett annorlunda sätt är börshandlade fonder, även kallade ETF:er (Exchange Trade Funds). Precis som namnet antyder så är dessa fonder noterade på en börs.

ETF:erna följer utvecklingen i ett underliggande index, precis som en vanlig indexfond.  Skillnaden är att fondens aktiekorg av förvaltaren lämnas till ett depåförande institut, som delar upp korgen i ett stort antal andelar. Dessa fondandelar säljs sedan på börsen. Med andra ord; de börshandlade fondernas andelar köps och säljs precis som vilken aktie som helst. De prissätts och handlas i realtid, till skillnad mot de flesta traditionella fonder vars NAV-kurs fastställs en gång om dagen.

Över längre tidsperioder kan dock en ETF tappa i värde relativt den underliggande tillgången då den senare är volatil, det vill säga fluktuerar i pris. ETF:er kan därför vara olämpliga för långsiktigt sparande.

ETF:er har en låg förvaltningsavgift, och kan därför vara ett billigt sätt att få exponering mot en marknad. En variant av ETF:er är så kallade ETC:er (Exchange Traded Commodities), alltså börshandlade råvarufonder.

Den svenska marknaden hade länge en enda aktör på ETF-området, XACT Fonder. Nu har även SEB samt utländska banker som Deutsche Bank och Lyxor gett sig in på spelplanen.

I nätmäklarnas fondlistor kommer du snart se att du kan välja att spara i så kallade fond-i-fonder. Det är precis som det låter; du investerar i en fond som investerar i flera andra fonder, istället för i enskilda aktier. På så vis ökar riskspridningen. Samtidigt ökar dock förvaltningskostnaden, eftersom man som sparare måste betala dels en fondavgift för den ursprungliga fonden och dels en avgift för den övergripande fonden.

Du kommer även stöta på private equity-fonder (riskkapitalfonder). Det är fonder som investerar i bolag som inte är noterade på börsen. De är alltså inte direkt beroende av hur börsen som helhet går, men utgör också en större risk. För privata investerare finns många fonder som i sin tur investerar i olika riskkapitalfonder, och därmed minskar risken.

Alla dessa alternativa fonder kan utgöra bra komplement till aktiefonderna i din portfölj. Tänk på att aldrig investera allt kapital i en och samma fondstrategi.