Det som började med en ”felsägning” av en välvilligt inställd fond-vd har eskalerat till den största krutdurken i svensk fondhistoria.

Det var Tomas Hedberg, vd för Sveriges största fondbolag Swedbank Robur, som i en intervju med Joel Dahlberg på SvD sa att sannolikheten är extremt liten att två av bankens mest populära fonder kan slå index så som de förvaltas.

Resultatet av intervjun blev varken som Tomas Hedberg eller Joel Dahlberg hade tänkt. I stället blev det startskottet till att Aktiespararnas förening inledde en grupptalan mot Swedbank Robur och därmed den kanske mest infekterade fonddebatten sedan löntagarfonderna. 

Ännu har inget avgjorts juridiskt. I stället har ordkriget blossat upp igen efter att Joel Dahlberg kommit ut med en bok som berör ämnet. Bokens titel – Sammansvärjningen: Så luras fem miljoner fondsparare – upprör både fondbranschen och fondspararna.

I boken berättar två bankoberoende fondveteraner om hur storbankerna under många år bedrivit falsk aktiv förvaltning.

Det ligger mycket i det. I en granskning som Placera har gjort visar det sig att endast en liten minoritet av storbankernas aktivt förvaltade fonder slår index.

Boken ger också Aktiespararnas förening vatten på sin kvarn – och de skräder inte orden. Föreningen liknar fondförvaltarna vid brottslingar som lyckats med något som liknar det perfekta brottet där man tar lite pengar från väldigt många.

Fondbolagens förenings vd, Pia Nilsson, har fått gå i försvarsställning men är förbannad för de hårda anklagelserna där belackarna talar om "fondfiffel", "en smutsig bransch" och "det perfekta brottet".

Det är minst sagt ord och inga visor. Placera tror att den hårda retoriken beror på att det kommer bli svårt för Aktiespararna att vinna en juridisk process.

Swedbank Robur har enorma resurser och kan sannolikt hämta mer från sina kollegor om det skulle behövas. Det här är inte bara en fråga som berör Swedbank Robur utan alla fyra storbanker. Dessutom brukar banker vara bra på att ha rikligt med friskrivningar i sina avtal och prospekt som fondspararna ändå inte läser eller förstår.

Det kan vara så att Aktiespararna har ställt in sig på en omvänd Pyrrhusseger, att de kommer förlora slaget men vinna kriget.

Det ser också ut som att Aktiespararna vinner kriget, vilket kanske är det viktigaste. Utan den hårda retoriken hade kanske inte problemet med fondbolagens indexsmygeri uppdagats. Nu har den fått stort massmedialt genomslag och man kan nästan säga att fondspararna redan har vunnit kriget.

Storbankerna har sänkt sina avgifter och ökat på den aktiva delen av förvaltningen.