På torsdagen kom Finansinspektionen med ett förslag på räntegolv, där livbolagen får tillåtelse att använda en högre räntenivå när man räknar på framtida pensionsåtaganden. Det innebär i korthet att livbolagen får tillåtelse att räkna på sin skuld till försäkringstagarna på ett sådant sätt att den ser mindre ut än vad som annars skulle vara fallet. Läs mer om förslaget här.
Det är bra att Finansinspektionen vill ta till dessa åtgärder. Det handlar om att försöka förhindra en eskalerande negativ spiral. Om skulderna hos livbolagen blir för höga i förhållande till tillgångarna måste livbolagen enligt reglerna sälja av aktier.
Livbolagen är så pass stora ägare på Stockholmsbörsen att detta satt avtryck i börskurserna och skulle fortsätta göra så om inget gjordes. En svag börs, som bidragit till den sämre solvensen hos livbolagen, skulle därmed bli ännu svagare om livbolagen skulle börja dumpa ännu mer aktier än de redan tvingats göra.
Men FI:s förslag är knappast någon långsiktig lösning.
Anledningen till att skulderna måste skrivas upp i en lågräntemiljö är att förväntningarna om framtida avkastning inte överensstämmer med verkligheten. Livbolagen har räknat med en viss avkastning på sitt kapital, men om räntan är lägre än man räknat med så blir den avkastningen endast en önskan utan verklig täckning.
I Sverige har vi idag extremt låga nivåer på de långa räntorna, vilket är ett resultat av krisen i Europa där svenska statsobligationer ses som trygga. Investerare är redo att acceptera nästan ingenting i avkastning för att reducera risken att förlora pengar.
Det är dåliga nyheter för livbolagen. De har nämligen en populär produkt, traditionell livförsäkring, som går ut på att pensionskapitalet till stor del investeras i dessa statspapper, vilket väntas ge en garanterad avkastning till minimal risk. Därför har bolagen tyckt sig kunna ge en garanti på ett antal procent i framtida avkastning till pensionsspararna.
När den traditionella livförsäkringen skapades var det lätt att ge garantier. I Sverige låg de långa räntorna på 10-12 procent på 80-talet och på så mycket som 14 procent 1990. Idag ligger tioåringen på 1,3 procent.
En så låg räntenivå är visserligen extrem, men indikationer på att Sverige skulle gå in i en lågräntemiljö gavs för längesedan. Redan i början på 90-talet började räntan falla och mellan 1995 och 1999 rasade tioåringen med hela 8 procentenheter. Det borde fått livbolagen att förstå att de traditionella livförsäkringarnas konstruktion inte var hållbar i längden.
Men inget gjordes. Livbolagen har fortsatt att lova pensionssparare guld och gröna skogar, eller åtminstone en säker avkastning till i princip ingen risk. Man har lockat kunder genom att garantera något som egentligen inte går att garantera.
Den traditionella livförsäkringen har blivit en viktig del i livbolagens marknadsföring, och inget man vågat ta bort, trots att ledande personer i bolagen borde förstått vilken illavarslande situation bolagen försatt sig i.
Nu har flera livbolag har stängt sina traditionella livförsäkringar för nytecknande. I vissa fall har avgiften dessutom höjts för befintliga sparare som är kvar i tradliven.
Det visar på en sjukdomsinsikt. Frågan är varför den kommer först nu.
Så här har den tioåriga statsobligationen rört sig från 1987 fram till idag (källa SCB):
