Placera.nu besökte världsutställningen på premiärdagen den 1 maj. Kinas enorma paviljong dominerar, men det är bara speciellt inbjudna som får komma in denna dag. Området är totalt sett väl tilltaget och mellan de paviljonger som ligger längst ifrån varandra är det gott och väl ett par kilometer.

Invigningsdagen hade drygt 200 000 besökare och köerna utanför varje paviljong ringlade långa. Det finns 200 nationer och organisationer som ställer ut. Väntetiden för att komma in på en paviljong kan vara mer än en timme. Ett besök på världsutställningen handlar alltså nästan uteslutande om en lång promenad bland arkitektoniska exteriörer.

Det är 28 grader varmt och ganska snart blir man matt i benen. Caféerna lyser med sin frånvaro. Det som finns är olika typer av slamriga snabbmatsrestauranger där det är svårt att hitta en sittplats. Det finns inte en enda uteservering.

Det är helt uppenbart att kineserna har en hel del kvar att lära när det gäller service. Fast vad annat kan man vänta sig i ett land som bara delvis har släppt på en kommunistisk planhushållning?

Världsutställningen i sig är inte värd en flygbiljett till Shanghai. Faktum kvartstår dock att staden skaffat sig en plats i det globala rampljuset. Det är vältajmat, för det är nu det händer i Kina. Är man som svensk intresserad av att investera i tillväxtländer så är det nu som tåget går.

Kinas ekonomiska utveckling kommer att fortsätta i omkring 10 år. Det anser precis alla bedömare jag talat med under denna resa. Tillväxten bygger på tillgång till ung och diciplinerad arbetskraft. Enorma barnkullar från 1980-talet utgör den "moderna" industrins motor.

Som jag beskrev i artikeln "Att bygga en dröm", (läs den här) tar företagen i industriområdena in unga män och kvinnor från provinserna. De erbjuds mat och husrum och en lön på omkring 2 000 kronor i månaden. De jobbar tolvtimmarsskift sex dagar i veckan. På bilden ser ni en produktionslinje på textilföretaget Shenzhou, där man syr Adidas-tröjor.

Jag har besökt fyra stora kinesiska industriföretag under denna resa. Batteri- och biltillverkaren BYD, trucktillverkaren Lonking, billtillverkaren Geely och textilföretaget Shenzhou. På samtliga fabriker har de arbetande genomgående varit i åldern 20-25.

Arbetsvillkoren är hårda. En infallsvinkel är att de behandlas som djur och att de forslas till ett arbetsläger. Men det jag har sett har inte varit barnarbete på skitiga golv.

Man kan också tänka på alternativen för de unga kineserna, och att denna typ av manuell massfabricering funnits i tidiga skeden i alla industrialiseringar. Alternativet för dessa ungdomar är att stanna på landsbygden och kanske bara tjäna 500 kronor i månaden.

I Kina måste man ha särskilt tillstånd för att skriva sig i en annan provins än den där man är född. Det innebär att de allra flesta flyttar tillbaka efter några års arbete. De har då ett litet sparkapital för en egen bostad och kanske till och med en egen liten verksamhet. Fabriksarbetarna distribuerar alltså ut pengar och ett relativt högre välstånd över landet. Detta är en medveten strategi från myndigheterna.

Om ungefär tio år kommer dock de stora barnkullarna att upphöra. Vid det laget kommer löneläget att ha kommit upp till nivåer som gör Kina till ett betydligt mer drägligt land att födas och att leva i. Det gör dock också att det kostnadsförsprång som landet har idag gentemot omvärlden försvinner.

Tillväxten kommer för all del att fortsätta även efter detta, men på nivåer som är mer normala för ett stort land. Fram till dess är det Klondyke som gäller. Det är nu fönstret står öppet för Kina i världsekonomin. Det är nu fönstret står öppet för Kinainvesteringar.

Jag kan inte säga att jag sett allt. Jag vet inte ens om det jag sett är representativt. Men det jag sett påbjuder inte några etiska tveksamheter för en svensk småsparare som är intresserad av en Kinafond.

----

PS. Hoppas vi ses ikväll på Avanza Forum i Globen. Där kommer jag och Claes Hemberg, som också var med på resan, att tala mer om våra erfarenheter från Kina. Jag kommer dessutom att intervjua Swedbanks chefsekonom Cecilia Hermansson och Scanias vd Leif Östling.

Det blir också en politisk panel med Thomas Östros, Sven Hagströmer och Barbro Hedwall. Och sist men inte minst aktiepanelen som ger sina bästa tips: Simon Blecher från HQ, Patricia Hedelius från DN, Björn Davegårdh från Gustavia Fonder samt den fristående analytikern Peter Malmqvist.