På 1840-talet greps Storbritannien av järnvägsmani. Änkor, präster och parlamentsledamöter slogs om aktierna som om rikedomen var garanterad, och på sina håll byggdes konkurrerande linjer mellan samma två städer bara för att ingen ville missa tåget, bokstavligt. Sedan sprack det, som det förr eller senare alltid gör. Tårar rann, förmögenheter förångades, men rälsen låg kvar och bar brittisk industri ett sekel framåt. Driven av andra än de som gått under på att lägga grunden för den.

Hoppa fram drygt hundrafemtio år. Kring millennieskiftet grävde telekombolagen ner åttio miljoner kilometer optisk fiber i amerikansk mark, tillräckligt för att nå solen. Enron försökte till och med bygga en spotprisbörs för bandbredd. När bubblan sprack låg det mesta oanvänt. Mörk fiber, kallade branschen det. Bolagen som lagt den gick i konkurs på rad, men fibern låg kvar. Fem, tio år senare bar den Netflix, molnet och en hel generation bolag som byggde förmögenheter på bandbredd som blivit nästan gratis. Daniel Ek grävde ingen fiber, men han är nog rätt tacksam att någon gjorde det.

Bubblornas positiva förmågor

Det är här den vanliga berättelsen om bubblor missar poängen. Vi pratar om hur hemska de är och vilka tragedier de skapar. Men för mänsklighetens total är de ofta ett plus. De finansierar det som ingen nykter kalkyl skulle röra.

Infrastruktur har nämligen en obekväm egenskap. Den måste byggas innan efterfrågan finns, eftersom det är infrastrukturen som skapar efterfrågan. Ingen bygger en strömningstjänst medan bandbredden är dyr, och bandbredden förblir dyr tills någon överinvesterat i den och spräckt bubblan. Det krävs en masspsykos, tusentals människor som tror att just deras bolag blir vinnaren, för att kapitalet ska forsa mot samma punkt och lämna kvar en tillgång som i efterhand visar sig vara mer värdefull för samhället än för dem som betalade.

För investerarna i bubblan är samma sak en katastrof. Men de två sakerna inträffar inte bara samtidigt. Det ena förutsätter det andra.

Överflöd gör tillgången billig, och en billig tillgång är sällan särskilt lönsam att äga. Vinnaren är den som utnyttjar att den blivit billig. Vinsten flyttar i värdekedjan, förbi finansiären och ägaren, till användaren som fått sin insatsvara subventionerad av någon annans ruin.

Dårskap banar väg för klokskap

Någon måste gå först, och att gå först är dyrt. Det är priset för att vara tidig. Men blunda inte för vad det är: en överföring från godtrogna investerare till dem som långt senare bygger något opportunistiskt ovanpå spillrorna.

Vilket för mig till det jag faktiskt grubblar på. Just nu pumpas svindlande summor in i datacenter, beräkningskraft och kraftförsörjning för AI. Istället för bandbredd hör jag nu folk prata om spotprisbörser för GPU-kraft. Kalkylerna vilar på antaganden om framtida efterfrågan som ingen ärligt kan kontrollera idag. Kanske håller de. Kanske finns ingen bubbla alls.

Men om det är en bubbla blir standardfrågan ointressant. Den intressanta är inte vem som bygger den bästa modellen. Den intressanta är vem som blir nästa generations Netflix. Vem är fiberläggaren den här gången? Och vem använder den billiga infrastrukturen när dammet lagt sig?

Om utbyggnaden pressar priset på beräkningskraft varaktigt nedåt, vilket inte är givet eftersom ett datacenter till skillnad från nedgrävd fiber är en färskvara som åldras och skrivs av, vem bygger då något oväntat ovanpå den billiga resursen utan att äga den? Vänd på frågan. Sluta gissa vem som vinner och fråga vem som sannolikt inte förlorar. Då tonar ett mönster fram. Förloraren är den vars hela värde bygger på att beräkningskraft förblir dyr. Ägaren av compute när compute blivit en lågmarginalråvara. Den som lånat mot intäkter som förutsätter höga priser. Modellbolaget vars enda vallgrav är att det har råd med fler GPU:er än grannen.

Försvinner det dyra försvinner försprånget. Skyddad är den som äger efterfrågan istället för tillgången. Kunden. Distributionen. Arbetsflödet. Den för vilken billigare compute bara innebär lägre kostnad mot samma intäkt.

Man måste inte vara med

Att bubblan har ett syfte betyder inte att jag vill finansiera den. Att något gagnar mänskligheten är en mager tröst i den egna konkursförvaltningen.

Så jag landar mitt emellan. Att vara försiktig och inte bränna sig. Att inte springa in i euforin bara för att den lämnar något meningsfullt efter sig. Men kanske borde jag också vara en aning mindre sur över att bubblor finns.

Någon ska ju ändå lägga rälsen. Det måste bara inte vara jag.