Investeringsbolaget J&O Forest Fund drog in 680 miljoner från investerare för att köpa skog i Brasilien. Efter att en del av pengarna betalats tillbaka saknades fortfarande nära en halv miljard kronor.

Likvidatorerna fann aldrig några belägg för att bolaget någonsin köpte någon skog.

Flera investerare polisanmälde, men Ekobrottsmyndigheten (EBM) valde att inte öppna någon förundersökning med hänvisning till att agerande som strider mot avtal i sig inte är tillräckliga skäl att inleda förundersökning.

Ett beslut som har överprövats, men står fast.

En bekant köpte en båtmotor av en “vän” för 50 000 kronor, men fick aldrig någon motor. Det visade sig att säljaren hade blåst flera andra personer på liknande sätt.

När köparen polisanmälde blev svaret att det handlar om ett avtal som inte har följts, vilket ska hanteras civilrättsligt. Köparen får alltså stämma säljaren själv, betala advokater och dessutom riskera att få stå för motpartens rättegångskostnader.

Exemplet Allra

Helt nattsvart är det väl inte? Allra-ligan fälldes ju! Ja, men det var först efter att de friades av tingsrätten i en “korkad och obegriplig dom”, om jag för en gångs skull får låna Leif GW Perssons ord.

Konsekvensen blev att huvudpersonerna hann göra sig av med en stor del av pengarna de lurat till sig.

Den fällande hovrättsdomen vilade till stor del på de mejl där brottet planerades i detalj – mejl som åklagarna bara kom över därför att de hann beslagta den gamla mejlservern.

Och hur var det nu med Allra-ligans konkurrent - och samtidigt i hemlighet samarbetspartner - på Malta, pensionsbolaget Solidar?

De använde samma upplägg som Allra, men Ekobrottsmyndigheten lade ned förundersökningen med motiveringen: “Det går inte att bevisa att förfarandet skall vara brottsligt”.

EBM har inte tid

Jag hade nyligen förmånen att få intervjua före detta chefsåklagare på EBM, Stefan Lundberg, i Småspararpodden. Han berättade att myndigheten använder avskrivningar som en form av “arbetsregulator”.

De har helt enkelt inte tid att utreda allt som är misstänkt och blir tvungna att prioritera.

I fallet med J&O Forest Fund hade en utredning krävt hjälp av polis och myndigheter i länder där den hjälpen inte alltid är så lätt att få.

I praktiken innebär det att komplicerade internationella ärenden riskerar att inte prioriteras när utsikterna att nå en fällande dom bedöms som små. Formellt ska en utredning öppnas ändå och drivas så långt det går.

Osäkra utgångar

Även när åklagaren faktiskt driver ett omfattande mål är vägen till fällande dom lång och osäker.

Mutmålet i Region Västerbotten kostade omkring 20 miljoner kronor att utreda och processa. Det är ungefär lika mycket som de belopp åklagaren menade att regionen hade blivit av med. Trots det friades fyra av de fem åtalade.

Sammantaget är slutsatsen att det ska väldigt mycket till för att någon ska dömas för ekobrott.

Det som i mina ögon är ganska uppenbart lurendrejeri utreds oftast inte alls och när det väl utreds är det dyrt och svårt för myndigheterna att få till fällande domar.

Inte tillräckligt avskräckande

Resultatet är att risken att ställas till svars är alldeles för liten. Och även om man inte kommer undan, men lyckas stuva undan brottsvinster, så är det nog för många värt några år i fängelse. Eller bevisligen inte tillräckligt avskräckande.

Om politiker menar allvar med att bekämpa ekonomisk brottslighet räcker det inte med hårdare straff. Det måste också finnas resurser att utreda brotten och en rimlig chans att de faktiskt leder till åtal och fällande domar. Annars fortsätter kalkylen för bedragaren att se alltför lockande ut.

Patrick Siegbahn är grundare och ansvarig utgivare för Småspararguiden