SVAR: Det här är ett typiskt exempel på fikonspråk. Betydelsen är dock förhållandevis logisk.

Räntepapper är inget annat än ett värdepapper som ger en förutbestämd ränta. Lite grann som spegelbilden av ett vanligt banklån. Räntepapper skiljer sig från aktier genom att räntebetalningarna är väldigt förutsägbara till skillnad mot ett börsbolags vinster som kan kastas upp och ner på ett sätt som är omöjligt att förutspå.

När man pratar om "långa" respektive "korta" räntepapper så är det den återstående löptiden som avses. Löptiden är den tid som återstår tills lånet ska återbetalas. Allt under ett års löptid brukar betecknas som korta räntor.

Generellt kan man säga att korta räntepapper är det säkraste som finns. Normalt är risken minimal att låntagaren (vare sig det är en stat eller ett företag) ska hamna på obestånd på bara några månader.

Långa räntepapper, eller obligationer som de också kallas, är mindre säkra av två skäl. För det första gör en lång löptid på exempelvis 10 år att risken ökar att något oförutsett inträffar som försämrar låntagarens finanser. Kanske så allvarligt att låntagaren måste ställa in betalningarna eller gå i konkurs. Då kan obligationsägarna förlora hela insatsen.

Den andra risken med långa räntepapper är att den så kallade marknadsräntan stiger efter att man köpt obligationen. Anta exempelvis att du köper en obligation för 10 000 kronor med en årlig ränteutbetalning på 500 kronor, alltså 5 procents avkastning. Anta sedan att marknadsräntan stiger så att en snarlik obligation ett år senare kan köpas med en ränta på 8 procent. Vem vill då köpa din obligation för 10 000 kronor när den bara ger 500 kronor per år? Ingen, vilket får till följd att obligationen bara kan säljas för ett betydligt lägre pris.

Via en del snårig matematik kan man räkna ut att obligationens pris i just detta fall sjunker till cirka 8 000 kronor. Med andra ord, "långa" räntepapper är mer riskfyllda placeringar som förlorar i värde när räntan stiger och vice versa.