Världens börsuppgångar bröts brutalt i slutet av april. Inledningsvis tog de flesta nedgångarna med lugn. Men i takt med att nedgångarna har fortsatt har aktivitetsgraden bland världens investerare ökat och säljarna har blivit fler än köparna.

Sedan i slutet av april har världsindex tappat 6,5 procent. För fondspararna har det också varit en högst kännbar start på våren. I genomsnitt har fonderna tappat nästan 5 procent och då har vi räknat in samtliga, både aktie- och räntefonder.

Sämst har det gått för de tidigare raketfonderna, där vi ser att vissa bioteknikfonder tappat mellan 11 och 13 procent på en dryg vecka. Men inte heller räntefonderna har kunnat stå emot oron på finansmarknaderna utan deras värde har i snitt minskat med 3,5 procent.

Riktigt dåligt har det gått för långa räntefonder som investerar internationellt. Det är inte ovanligt att de har tappat med mellan 5 och 8 procent.

Den branta nedgången verkar ha tagit de flesta experter på sängen. Nu försöker de förklara den. Gemensamt för de flesta är att de ser tre orsaker.

1.    Vinsthemtagningar
2.    Valutautvecklingen
3.    Ränteuppgångar

Vinsthemtagningar är tacksamma anledningar för rådgivare, fondbolagens aktieförvaltare och bankernas aktiestrateger att ta till. Lite vinsthemtagningar kan alla svälja efter så fina uppgångar vi har haft det senaste året. Den kan lugna många.

Dessutom öppnar det upp för ”fina köplägen”, som det heter. Det värsta som kan hända dem är nämligen att kunderna trycker på säljknappen. Men vinsthemtagningsargumentet förutsätter också att aktiemarknaden återgår till nordlig utveckling.

Valutautvecklingen är lite jobbigare att hantera för dem. Främst därför att valutor är komplext. Vissa bolag tjänar på en svag krona, andra förlorar. Sedan använder de valutasäkringar på olika sätt. Man kan säga att när valutan utvecklas gynnsamt för svenska aktier är strategerna inte sena med förklara och motivera långsiktigt högre kurser och att det är köpläge.

Men den senaste tiden har det gått åt andra hållet. Dollarn har tappat i värde mot den svenska kronan vilket är till nackdel för våra stora exportbolag.

Det svåraste är också det jobbigaste, ränteuppgångarna. De ska inte komma nu har ju alla sagt. Centralbankerna ska hålla sig på mattan till 2017. Det betyder att aktier ska fortsätta upp åtminstone ett år till eller så. De låga marknadsräntorna ska ju också bidra till att vinsterna hinner växa till sig så att inte värderingarna ter sig så höga som de har gjort.

Men nu har det otroliga hänt. De långa marknadsräntorna har stigit kraftigt. Den svenska tioåriga räntan har fördubblats på en vecka och ligger idag på över 0,8 procent. Men det var i Europa det började. I Tyskland har tioårsräntan stigit till 0,7 procent och i Frankrike till drygt 1 procent. Det är första gången sedan december som den ligger över 1 procent.

Högre marknadsräntor är sannolikt det som marknaden minst av allt önskar sig. Framför allt om de är drivna av marknaden och inte centralbankerna. Den största anledningen till de senaste årens goda börsuppgångar har tillskrivits just de låga marknadsräntorna.

Och det är klart att om dessa nu stiger måste de också få motsatt effekt på riskviljan hos aktieplacerare. Oftast är det bara förväntningar om framtida förändring som behövs för att ändra inställning hos investerarna.

Den stora frågan är nu om räntemarknaden vet något som inte aktiemarknaden vet. Det var just räntemarknaden som identifierade finanskrisen långt före aktiemarknaden gjorde det under 2007-2008.

En annan fråga är hur man som fondsparare ska agera. Mitt tips är att de som är oroliga läser analysen Fonder för försiktiga.

Ni andra spänner fast säkerhetsbältet. För om det är så att trenden för marknadsräntorna har ändrats kan berg-och-dalbanan ha lämnat berget – och vägen ner i dalen kan vara lång.