Det råder verkligen skilda världar för Europas politiker just nu. Några tvingas till svåra politiska uppoffringar för att hantera den akuta krisen medan andra redan har begått politiskt självmord för att landet ska överleva. Samtidigt drömmer ytterligare andra om Europas Förenta stater och mer av överstatlighet.

Ingen vill än så länge ta itu med den mest uppenbara lösningen. Längre ned i denna text kommer vi till vilken det är. Först ska vi identifiera tre europeiska politikertyper:

1. Den tyska förbundskanslern Angela Merkel lyckades efter mycket möda och stort besvär få förbundsdagen att rösta igenom förslaget om en utvidgning av det europeiska krispaketet EFSF. Börsen tog ett glädjeskutt.

Men även om Merkel vann med bred marginal är det knappast något ekonomisk-politiskt styrkebesked.  Snarare ska man nog se det som att många röstade för en utvidgning av EFSF i förhoppning att det skulle lösa den akuta finansiella krisen och i förvissning om att Merkel skulle få betala det högsta politiska priset.

2. För den grekiska premiärministern Papandreou är läget, i alla fall delvis, annorlunda. Han är redan "död" i grekisk politik och kan därför fortsätta att ta impopulära beslut som exempelvis en höjning av fastighetsskatten. Det borde han få en eloge för även om han var en av dem som från början försatte Grekland i sin prekära situation.

3. I en tredje falang har vi EU-ordföranden José Manuel Barosso som fortsätter att drömma om såväl Tobin-skatt som Euroobligation. Det skulle i förlängningen kräva en betydligt djupare finansiell och politisk integration mellan medlemsländerna -  inte bara i EMU-området utan även i hela EU. Är det någon vettig person som numera tror att detta är en framkomlig väg?

Från svenskt håll talas det främst om ökad sparsamhet och ordning i statsfinanserna. Inget fel i det, men det var knappast så som Sverige rådde bot på sin finanskris i början av 1990-talet - i alla fall inte i första hand.

De två stora åtgärderna i Sverige var istället frisläppandet av den svenska kronan och att bankerna, genom ohemult höga lånemarginaler, gavs tillfälle att sanera sina skakiga finanser.

Det sistnämnda var möjligt på grund av att räntorna ändå sjönk så drastiskt att lånetagarna, trots bankernas högre marginaler, fick betydligt lägre räntor än de hade under 1980-talets inflationsbrasa.  Deprecieringen av kronan hösten 1992 gav i sin tur ett exportlyft på 9,8 procent 1993, 15,9 procent 1994 respektive 13,9 procent 1995.

Lägre räntor kan knappast grekerna räkna med efter det som måste betraktas som 2000-talets räntefest efter beslutet om ett införande av euron. En exportindustri som förmår ge samma tillväxtstimulans som den svenska finns inte heller på plats i Grekland.

Mot den här bakgrunden är istället det troliga scenariot både en grekisk statsfinansiell kollaps, med en betydande skuldnedskrivning som följd, samtidigt som landet kastas ut ur eller frivilligt hoppar av eurosamarbetet. 

De bleka resultaten från förra veckans möten inom G20, IMF och Världsbanken är i alla fall en indikation på att det finns resonemang i denna riktning. Det skulle betyda ett kort men troligen överkomligt stålbad på finansmarknaderna.

De europeiska politikernas desperation kan i sin tur tolkas som att det fortfarande finns hopp om att finna en annan lösning för Grekland. Det scenariot skulle innebära att Greklandskrisen fortsätter plåga oss under överskådlig tid.