När man placerar i räntefonder är det viktigt att se till var i konjunkturen man befinner sig samt att veta hur länge man tänkt undvara pengarna, det vill säga placeringshorisonten. När lågkonjunkturen är som djupast, och låga räntor råder, är det bättre att placera i korta räntefonder än långa räntefonder eftersom räntorna stiger i takt med att konjunkturen förbättras. När räntorna stiger faller värdet på obligationerna.
När räntorna står som högst, strax efter toppen av en högkonjunktur, är det ett bra tillfälle att gå in i långa räntefonder eftersom räntorna oftast faller när konjunkturen försämras. Då ökar värdet på fondens obligationsinnehav.
Räntefonder köper och säljer räntebärande värdepapper på en andrahandsmarknad. Om en räntefond till exempel har köpt femåriga obligationer till en ränta på 4 procent och den femåriga räntan stiger till 6 procent, sjunker obligationens marknadsvärde på obligationerna.
Anledningen är att det nu finns nya obligationer på marknaden som ger en högre ränta. För att kunna sälja obligationen på marknaden måste innehavaren gå ned i pris, och obligationens marknadsvärde faller. Det motsatta händer när marknadsräntorna faller, då ökar värdet på befintliga obligationer.
Ju längre återstående löptid på fondens obligationsinnehav, desto kraftigare blir värdeförändringen. Det innebär att långa räntefonder är känsligare för ränteändringar än korta räntefonder. En bra förenklad tumregel är att värdet på ett räntebärande värdepapper ändras med ränteförändringen multiplicerat med återstående löptid. Då antas också att det räntebärande värdepappret är en så kallad nollkupongare som delar ut all ränta vid förfall.
Exempel: är det lättare att förstå. En fond har köpt en femårig obligation för 100 miljoner kronor till en ränta på 4 procent. Sedan stiger den femåriga räntan stiger till 6 procent. Då sjunker obligationens marknadsvärde på obligationen med 10 procent, eller 10 miljoner kronor. Ränteförändringen 2 procent multiplicerat med löptiden fem år, ger 2x5=10.
Med den kunskapen är det enkelt att förstå att korta räntefonder är mindre riskfyllda. Anta att en kort räntefond bara har obligationer som löper på ett år. Går den ettåriga räntan upp 1 procent, blir värdefallet bara 1 procent.
Den svenska ekonomin har gått väldigt bra de senaste åren, vilket har lett till att den långa räntan har stigit. I mitten av 2005 låg den femåriga räntan på drygt 2 procent, i dag ligger den på nästan 4,5 procent. Den långa räntan styrs främst av marknadens inflationsförväntningar. Vid en högkonjunktur stiger inflationsförväntningarna och investerare vill ha kompensation för den del av räntan som inflationen äter upp. Det leder till högre räntor.
Den korta räntan styrs i första hand av Riksbankens räntepolitik och av marknadens förväntningar om vilken penningpolitik Riksbanken kommer att föra. Om marknaden tror att Riksbanken höjer reporäntan, stiger räntan på korta räntepapper. Efter den senaste höjningen ligger reporäntan på 3,5 procent, och tremånadersräntan på knappt 3,4 procent. Som lägst låg tremånadersräntan runt 1,5 procent i mitten av 2005.
Marknaden är enig om att Riksbanken kommer att fortsätta höja reporäntan framöver, vilket kommer att driva upp de korta räntorna. Mycket talar också för att de långa räntorna fortsätter att stiga i takt med att inflationen ökar. Därför bör de som önskar en säker placering välja korta räntefonder framför långa obligationsfonder.
