Aktiemarknadens funktionssätt och finansbranschens affärslogik samverkar på ett kusligt sätt till att det allt som oftast bildas minibubblor kring olika nymodiga finansiella produkter.

Ett bra exempel är den alltjämt svällande hedgefondvärlden. Det började med att ett fåtal extremt duktiga börsproffs sa upp sig från sina trygga bankirjobb för att dra igång egna fondbolag med fria tyglar och ett fåtal penningstarka kunder i ryggen. I Sverige Patrik Brummer, Harald Lundén med flera.

Med skicklighet och rätt liten konkurrens kunde dessa skörda fantastiska framgångar till glädje för sina investerare och kanske ännu mer sig själva. Några förvaltare har samlat förmögenheter uppemot miljardklassen.

Glamouren och doften av pengar har dock dragit till sig fler intresserade investerare och fler hugade hedgefondförvaltare så att det nu har blivit väldigt trångt på området.

Med en liknelse kan man säga att överavkastning (eller "alfa" som det kallas på fikonspråket) alltid fiskas i insjöar där det är ett nollsummespel vem som får fisk och vem som blir utan. Mer än så, med alltför många fiskare så kommer mängden alfafiskar minska i takt med att sjön blir utfiskad och marknaden blir mer effektiv.

På hedgefondsidan har vi kommit dithän att flertalet aktörer inte alls verkar nå någon riskjusterad överavkastning. Det senaste halvåret ligger snittet av alla 79 Sverigesålda hedgefonder på -2,6 procent i avkastning. Sedan årsskiftet är uppgången futtiga 1,7 procent. Räknat på tre år är årsavkastningen i snitt pinsamma 7 procent. Samtidigt har börsen dubblats!

Och av de hedgefonder som trots allt nått en hög avkastning så vågar jag garantera att vissa tidvis tagit rätt stora risker för att nå dithän. Kanske med så primitiva medel som en belånad aktieportfölj.

Det finns också mer sofistikerade sätt att klara reptricket hög avkastning till synbarligt låg risk. Det sker i brytpunkten mellan två minibubblor - hedgefonder och riskkapitalbolag.

Det har nämligen blivit ett guldläge för riskkapitalfonder som vill utfärda så kallade mezzaninelån, alltså topplån i riskkapitalisternas portföljbolag.

Dessa topplån är typiskt sett onoterade och saknar nästan all sedvanlig säkerhet. När banken säger nej så tar man alltså ett mezzaninelån. Ett slags Finaxlån för riskkapitalister alltså.

Skillnaden är att riskkapitalisterna har ett bättre förhandlingsläge. Ibland betalar de inte ens någon löpande ränta utan den ackumuleras för att betalas ut senare. Givetvis förutsatt att portföljbolaget inte kraschat innan dess. Sådana lån kallas PIK (Payment-in-kind) och betraktas av traditionella långivare som finansiellt nitroglycerin eftersom de ofta utfärdas av de allra svagaste och högst belånade portföljbolagen. De som helt enkelt inte har råd att betala någon löpande ränta.

Vem är det då som köper de här mezzanine- och PIK-lånen? Jo, hedgefonderna förstås. Skälet är dubbelt. Nummer ett ger lånen en på pappret hög ränta (PIK-lånens "ränta" redovisas som en ackumulering av fordringan). Nummer två är det för hedgefonderna en fördel att lånet är onoterat eftersom man då slipper en massa volatilitet (branschens mått på risk) i hedgefondportföljen.

Fast Placera Nu:s intelligenta läsare begriper givetvis att den verkliga risken inte är lägre bara för att man inte kan "se" den via en marknadskurs.

Med mezzanine- och PIK-lån i portföljen kan hedgefonderna alltså uppvisa låg volatilitet och hög avkastning som man i sin tur kan debitera prestationsavgifter utifrån. En tulipanaros helt enkelt.

Och märk väl, detta är ingen marginell företeelse. För varje riskkapitaltransaktion du läser om i tidningen kan du vara nästan säker på att det ges ut någon form av mezzaninelån. Och i London är det slagsmål bland hedgefonderna för att få köpa mezzaninelån som ger räntor på 7-10 procent.

Vad är problemet? Inget alls, förutsatt att riskkapitalisterna aldrig behöver försätta sina portföljbolag i konkurs. Skulle det däremot ske det på bred front så kommer dagens mezzaninerushen leda till ett plågsamt bakrus.