Omdaningar av pensionssystem är aldrig smärtfria. Fråga exempelvis de polska gruvarbetare som tidigare hade rätt till pension från 40 års ålder, förutsatt att de hade jobbat minst 20 år i gruvan. Eller de polska flerbarnsmammorna, som hade rätt till pension från 55, som tack för sitt flitiga barnafödande.

Båda dessa grupper förlorade sina generösa pensionsvillkor när Polen, som ett av de första länderna i Europa, reformerade sitt pensionssystem efter murens fall.

Ungefär samtidigt gjorde även Ungern om sitt pensionssystem och passade då på att höja den allmänna pensionsåldern. Till 62.

Huruvida dessa länder har infört privatekonomi som ett skolämne känner vi inte till. Sverige har i alla fall inte gjort det. Och det är i det närmaste obegripligt, eftersom allt fler och allt viktigare privatekonomiska beslut har lagts över på individen, inte minst när det handlar om pensionen.

I Sverige gick övergången till det nya pensionssystemet ganska smärtfritt. Förmodligen på grund av att ytterst få orkade sätta sig in i vare sig det gamla ATP- eller det nya pensionssystemet. De flesta noterade att ett svåröverskådligt system hade ersatts av ett krångligt, kryssade pliktskyldigt i sitt fondval till PPM och höll tummarna.

Men i samma veva som den statliga pensionen förändrades, pågick förhandlingar om att göra samma sak med tjänstepensionerna. Där var målet att övergå från förmånsbaserade system, där tjänstepensionen baserades på lönen, till premiebaserade system, där var och en själv skulle välja placeringar. Och det blev dags för nya fondval.

Allra längst gick paradoxalt nog LO, vars medlemmar numera inte har någon garantidel alls i sin tjänstepension, utan utfallet beror helt och hållet på vilka fond- och förvaltarval man har gjort.

Ungefär nu började det gå upp för allt fler att något viktigt hade hänt som berörde deras pensioner. Folk kände sig lurade, några var förbannade. Till och med dåvarande statsminister Göran Persson (s) medgav att pensionssystemet hade förändrats på ett sätt som inte alla hade förstått. Fast för säkerhets skull gjorde han det när han befann sig på resa på andra sidan jordklotet.

Det är inte fel att själv behöva ta ansvaret för sin pension. Tvärtom - ju mer valfrihet, desto bättre, oavsett vad valet gäller. Jag vågar till och med sticka ut hakan och hävda att det är bra att vi kan välja elbolag (varför köpa svindyr el, när det finns dyr?).

Vad jag vänder mig mot är att politiker och andra som har genomfört de senaste årens stora förändringar inte ger medborgarna förutsättningar för att kunna dra nytta av dem. Och då måste man börja i skolan. Det är ju dagens skolelever som har mest att vinna på att göra aktiva, medvetna pensionsval. Men då måste de också få lära sig hur.