Världens statsskulder växer snabbare än ekonomierna de ska finansiera, stötta och utveckla.
Redan i dag har vi en global offentlig skuld på ögonbrynshöjande 100 000 miljarder dollar. Prognosen säger samtidigt att skulden kommer att överstiga 100% av BNP inom ett decennium. Det är 10 procentenheter högre än före pandemin 2020.
Vi upplever en olycksbådande dramatik på den världspolitiska scenen. En snabbt växande spricka i transatlantiska relationen USA-EU tvingar oss att skyndsamt låna pengar för att stärka försvaret, öka säkerheten samt bygga ut fysisk och digital infrastruktur. Den höga offentliga skuldsättningen ser därmed ut att vara på väg mot himlen.
Det är en skuldspiral som på sikt kan få allvarliga konsekvenser. Är skuldberget på väg att kollapsa av sin egen tyngd?
Offentliga skulder historiskt höga
Jag har haft en ganska optimistisk syn på offentlig skuldsättning de senaste åren och har till och med sett ett utrymme för ökad skuldsättning.
I dag är jag mer oroad av tre skäl: skulderna kan öka överraskande snabbt framöver, ränteläget är mer bekymmersamt, och det finns tecken på finansiell fragmentering, det vill säga att globala kapitalströmmar möter ökat motstånd.
Världsekonomin befinner sig sedan några år tillbaka i en historisk, snabb, omfattande och mycket kostsam omställning. Lehmankollapsen 2008 och europeiska skuldkrisen 2010-2012 bidrog till att lyfta offentliga skulder till skyhöga nivåer.
Därefter har pandemi, energikris, extremväder och det säkerhetspolitiska läget drivit fram stora lånepaket, och ännu högre skulder. Priset har varit högt för dessa utmaningar men kunde även ha blivit än högre om vi valt att stoppa huvudet i sanden.
Notera att den privata sektorns skuldsättning – det vill säga hushåll och företag – i dag generellt sett inte uppvisar de problem som blev akuta 2008-2009. Visst har skulderna vuxit även här, men ekonomin har vuxit ännu snabbare i nominella termer.
Så när vi riktar strålkastarljuset mot skuldproblemet är det i första hand offentliga skulder som är historiskt höga, inte de privata.
Penningkranen stängd
De globala statsfinansiella utmaningarna väntas bli minst sagt utmanande framöver. Utöver de investeringsbehov som nämnts innebär åldrande befolkningar påfrestningar på grund av ökat behov av sjuk- och äldreomsorg.
Till en del kan säkert ökad robotisering och AI vara en lösning på dessa utmaningar. Likväl: den statsfinansiella framtiden är osäker.
Under årens lopp, framför allt från 2008 och framåt, har många regeringar fått betydande hjälp av centralbankerna att finansiera en snabbt stigande statsskuld.
Genom deras köp av stora mängder statspapper, finansierade genom nyskapade centralbankspengar (”sedelpresspolitik”) har nyemitterade statspapper funnit ägare. Denna så kallade QE-politik har minskat pressen uppåt på räntor. Samtidigt har företagsinvesteringar inte trängts undan när regeringar dammsugit globala kapitalmarknader på pengar.
Nu är dock penningkranen stängd. Centralbankers tillgångar (för Federal Reserve, ECB, Bank of England och Bank of Japan) ökade med enorma 22 500 miljarder dollar från 2008 fram till 2022.
I dag säljer centralbanker tillbaka tillgångar till marknaden parallellt med att regeringar ger ut nya räntepapper för att finansiera dels underskott, dels förfallande statsskulder. Mina kalkyler visar att så mycket som en femtedel av centralbankernas tillgångar nu avyttrats (4 500 miljarder dollar).
Skuldkris – hot mot norska oljefonden
Att en skuldkris utgör ett potentiellt allvarligt hot mot världsekonomin illustreras av norska oljefondens analyser. Fonden stresstester regelbundet sin enorma portfölj på 19 742 miljarder norska kronor (2024) för hypotetiska framåtblickande negativa scenarier.
Det senaste testet, nyligen publicerat, visar att en skuldkris och en fragmenterad värld utgör de två största hoten mot portföljens värde under åren 2025-2029
Oljefondens tanke är att brist på offentlig finansiering och politisk osäkerhet utlöser en försäljning av obligationer när investerares förtroende försvinner. Det lyfter hela avkastningskurvan. Därmed stiger också företagens och hushållens upplåningskostnader. Högre räntor och stramare utlåningskrav dämpar konsumtion och investeringar. Det ger en lägre ekonomisk tillväxt och förväntade kassaflöden vilket också sänker börserna.
Staters långsiktiga nominella upplåningskostnader är vid sidan om skuldens storlek en kritisk parameter för risken för ”snöbollseffekt”.
Det betyder att räntorna når sådana nivåer att staten kan behöva öka upplåningen bara för att betala högre räntekostnader och genomföra amorteringar. Ett riktmärke är att nominell räntan inte långsiktigt överstiger nominell tillväxt. Redan idag är till exempel USA, Italien, Frankrike och Storbritannien på väg ut på hal is – om räntorna inte faller.
Även svenska statsskulden stiger framöver på grund av det säkerhetspolitiska läget. Simuleringar som SEB gjort visar att skulden ökar från 17 till 20,5% av BNP fram till 2030.
Antagandet är då att försvarssatsningar går från Natos mål idag på 2,0 till 3,5%. Slutsatsen kvarstår dock: Sveriges statsfinansiella läge är mycket starkt.
Utmanar export och sparande
Världen står på tröskeln till en helt ny era – av olika skäl. Om dagens realräntenivåer är det nya normala utmanas staters – och företags – skuldhantering och investeringar.
Det finns fortfarande möjligheter att kunna hantera dagens höga offentliga skulder. Långsiktighet och finanspolitiskt ansvarstagande håller nere räntor liksom inflationsförväntningar nära 2%. Att centralbanker inte säljer tillbaka räntepapper till marknaden är också en väg framåt.
Även en optimist ser framför sig en giftig cocktail bestående av tre huvudingredienser: en hög och nu snabbt växande offentlig skuldsättning, höga realräntor och politisk osäkerhet.
Om skulderna fortsätter att växa i den takt vi nu befarar – men som har rimliga orsaker kopplade till det försämrade säkerhetspolitiska läget och klimatkrisen – riskerar vi en ekonomisk “snöbollseffekt” där allt högre realräntor och politisk osäkerhet driver oss längre bort från statsfinansiell stabilitet.
Det ökar pressen på våra politiska system och ökar risken för en självförstärkande negativ skuldspiral.
Även om vi i Sverige kan glädjas åt en låg statlig skuldsättning som ger oss frihetsgrader är vi inte immuna mot risken för till exempel högre låneräntor som styrs av omvärlden. Högre globala räntor sänker också efterfrågan och ökar risken för globalt fallande aktiekurser. Därmed utmanas hela vår exportberoende ekonomi och vårt sparande.
Att världen inte släpper taget om skulderna ligger därmed helt i vårt intresse.
Robert Bergqvist är seniorekonom på SEB
