Tack och lov – Tyskland befinner sig i politisk kris.

”Trafikljuskoalitionen” med Socialdemokraterna (röd), Liberalerna (gul) och De gröna – har till sist kollapsat. Den 23 februari, sju månader i förtid, hålls nyval. Jag välkomnar valet som kan bli avgörande för Tysklands ekonomiska framtid.

Att det saknas politisk handlingskraft i Berlin, för att lösa växande utmaningar, får återverkningar. Tyskland är ju till exempel Sveriges viktigaste exportmarknad. Att en ny EU-kommission tillträtt är bra.

Men utan Berlin – och även Paris som befinner sig i politisk storm – hackar EU:s ekonomiska och politiska motor påtagligt i en omvärld med dramatiska systemskiften. Sverige, EU och världen behöver verkligen en ekonomisk-politisk nystart i Berlin.

En energiomställning står för dörren

Det finns många bidragande faktorer till Tysklands sjukdomstillstånd. Dels står landet inför en minskande och snabbt åldrande befolkning som ger fallande arbetskraftsutbud och sämre tillväxtutsikter.

Dels är produktiviteten svag på grund av alltför långsam teknologiadoption och innovationskraft. I kombination med höga löneökningar har den svaga produktiviteten skapat ett ogynnsamt kostnadsläge, särskilt för den exportinriktade industrin.

Slutligen har Tyskland underinvesterat i digital och fysisk infrastruktur, och landet står inför en omfattande energiomställning till följd av ryskt naturgasberoende.

Politiskt pekar kompassnålen i riktning mot en storkoalition mellan Socialdemokraterna och den kristdemokratiska unionen bestående av CDU och systerpartiet CSU, med eventuellt ytterligare något mindre stödparti.

Räkna med utdragna och bitvis svåra partiöverläggningar efter valet. De bör likväl ses som en nödvändig investering för ökad politisk uthållighet och därmed en mer förutsägbar ekonomisk reformagenda de närmaste fyra åren.

Har den tyska modellen havererat?

Nyckelfrågan är: har Berlin probleminsikten? Optimisten svarar ja, med lite darr på rösten.

Det säkerhetspolitiska läget med bland annat krig i Europa, samt USA:s och Kinas offensiva industripolitiska agendor, tvingar en ny tysk regering till ekonomisk-politisk handling.

Tysklands ekonomiska tillväxt har helt avstannat. I år väntas ekonomin krympa med 0,1% efter att noterat ett BNP-fall på 0,3% 2023. För 2025 ser BNP ut att kunna växa med knappt 1%. Men det är en prognos som hänger på framgångar för den nya storkoalitionen.

Har den tyska modellen oåterkalleligen havererat?

Tillgången på billig rysk gas är historia. Även om energiläget förbättrats på senare tid kvarstår faktum att tysk industri permanent tappat en betydande konkurrensfördel.

De ekonomiska problemen är allvarliga men heller inte olösbara.

Behovet av investeringar enormt

”AB Tysklands” finansiella muskler imponerar i dagsläget men frågan är ändå om inte snålheten har bedragit visheten.

Den offentliga skulden ligger på drygt 60% av BNP; snittet för euroområdet är nära 90% (IMF).

Notera att Sveriges och USA:s skuld ligger på 36% och 121% av BNP. Tysklands disciplinerande finanspolitiska ramverk, som regleras i grundlagen, har bidragit till en hög trovärdighet och därmed låga låneräntor för tyska staten och privat sektor.

Det tycks finnas politiska öppningar för en uppmjukning av den så kallade skuldbromsen vilken begränsar det årliga strukturella budgetunderskottet (underskottet rensat för konjunkturen) till maximalt 0,35% av BNP.

Behovet är enormt av offentliga investeringar som stärker industrins konkurrenskraft och underlättar Tysklands energi-och teknologiomställning, men utan att sätta andra EU-länder i en svagare position.

Tysklands förmögenhet: 3 200 miljarder euro

Högst upp på ekonomens önskelista är ett finanspolitiskt förhållningssätt som dels behåller övergripande disciplin, dels anpassas efter paradigmskiftena i omvärlden, dels utformas för att möta ett tyskt samhälle som går mot ökade framtida kostnader för den åldrande befolkningen.

”AB Tysklands” balansräkning avslöjar även att landet är ett av världens mest förmögna länder med en överraskande stor ”krockkudde” i händelse av internationella kriser. Tyska utlandstillgångar uppgår till 13 100 miljarder euro (juni 2024) och omvärldens fordran på Tyskland till 9 900 miljarder.

Det ger en nettoförmögenhet på hisnande 3 200 miljarder euro (motsvarande 76% av BNP).

Denna enorma förmögenhet återspeglar ett finansiellt sparandeöverskott de senaste 20 åren på 3 500 miljarder euro.

Det är liktydigt med tysk kapitalexport som investerats i både finansiella tillgångar och företag i utlandet. Åtminstone delar av denna kapitalexport skulle med fördel kunna ha uppmuntrats att stanna kvar för att i stället investeras i tysk konkurrenskraft.

Akilleshälen för tysk ekonomi

För tyska hushåll som varit vana vid låga räntor, låg inflation och en stark valuta innebär de senaste årens kriser och chocker att försiktighetssparandet ökar. Nu sjunker dock inflationen och Europeiska centralbanken väntas till sommaren ha en styrränta på 1,50%.

Det kan ge viss vitamininjektion till den tyska ekonomin när även reallönerna stiger.

Tysk bilindustri – som många beskriver som själva hjärtat i Tysklands näringsliv – känner av teknologiska, klimatrelaterade och regulatoriska utmaningar samtidigt som konkurrensen och innovationshoten från Kina ständigt ökar.

Svag produktivitet är en akilleshäl för den tyska ekonomin – och för euroområdet som helhet – i jämförelse med till exempel USA.

Mycket talar för att det försprång som USA skapat långsiktigt och inte minst under president Bidens administration kan komma att utökas när nygamle president Trump återvänder till Vita huset den 20 januari.

Krävs skyndsamt agerande

Det går att identifiera sex faktorer – utan prioritetsordning – vilka alla kräver skyndsamt agerande från såväl Berlins som Bryssels sida för att vi ska komma ifatt USA:s och även Kinas produktivitetsförsprång.

Tyskland och EU:s övriga 26 ekonomier behöver:

1. Ökad förutsägbarhet i den nödvändiga energiomställningen avseende energipris och tillgång och en utbyggd och väl fungerande infrastruktur kring framtidens energiförsörjning.

2. Underlätta implementeringen av AI och andra teknologier.

3. Säkerställa tillgången på arbetskraft som har hög mobilitet och relevant erfarenhet, kunskap och utbildning som täcker de behov som transformationen av våra ekonomier ger upphov till.

4. Minskad regleringsbörda.

5. En relevant industripolitik som är anpassad till USA:s och Kinas framtidsplaner, som inte snedvrider konkurrenslandskapet i EU samt underlättar för EU-länderna att genomföra omställningar.

6. Underlätta tillgången på kapital, till exempel genom den så kallade kapitalmarknadsunionen.

Även om de kortsiktiga utsikterna för Tysklands tillväxt är utmanade av globala osäkerheter (som störningar i försörjningskedjor, geopolitiska spänningar och fluktuationer i energipriser) kan reformer och politik som ökar arbetskraftsdeltagandet, förbättrar produktiviteten och främjar digitala och gröna teknologier ge ett muskellyft.

Men det brådskar.

Och det gäller att den (förmodligen) nya koalitionens förslag för att öka tillväxten inte stöter på liknande bromsklossar som den förra regeringskoalitionen. Det skulle gynna hela Europa och inte minst de tysklandsberoende svenska exportföretagen.

Robert Bergqvist är seniorekonom på SEB