Donald Trump har inte svenskt påbrå, som han hävdar i biografin The Art of the Deal, utan tyskt. Farfar Friedrich utvandrade från puttriga Kallstadt, ett litet samhälle i myllan mellan Frankfurt och Stuttgart, på 1880-talet.

Donald Trump har fortfarande släktingar i Kallstadt. Tyvärr vill få av dem kännas vid honom; ”läskig” och ”full av skitprat” är några omdömen.

Kanske är det inte så konstigt. Tyskar är redliga och hederliga, Trump en slösaktig skrytmåns – åtminstone om man får tro den mediala nidbilden.

En likhet finns emellertid. Precis som kusin Donald – enligt egen utsago ”själva definitionen av den amerikanska framgångssagan” – skor sig släktingarna i Tyskland nämligen på en myt. Den om den tyska ekonomins förträfflighet.

Tyskland får hjulen att rulla, sägs det, så när IFO-siffror i förra veckan antydde att landets företagare ser ljust på framtiden var glädjen total. 

"Åter axlar Tyskland rollen som Europas motor", förkunnade Dagens Industris Henrik Mitelman, som tycks särskilt förtjust.

De senaste tio åren har Tyskland ”lyckats alldeles förträffligt på många olika plan”, konstaterade han bland annat härom månaden och tillade att Sverige bör dra lärdom. Arbetsmarknaden har reformerats med stor framgång, arbetslösheten är låg och Tyskland är ”världsmästare” i export.

Till och med knussliga tyska konsumenter har börjat unna sig ett och annat.  

Gott så. Men att vi bör ”tacka Tyskland” för att euroländerna går bättre än många tror, som Mitelman skriver, är mycket begärt. Tyskland har i själva verket förvärrat eurokrisen, inte bromsat den.

Låter det absurt? Det är det inte.

Baksidan av Tysklands rekordlåga arbetslöshet är lägre löner. Tillsammans med en svag euro har de subventionerat exportsektorn – ja, din BMW är billigare än den borde vara – samtidigt som den inhemska konsumtionen hämmats.

Grannländerna har missgynnats, med tilltagande politiskt missnöje som följd.

Tysklands exportmirakel har orsakat andra problem också. En rejäl del av intäkterna har investerats utomlands, före finanskrisen ofta i form av lån till grekiska regeringar och spanska fastighetsspekulanter.

Efter 2008 har Tyskland, som författaren och ekonomen Philippe Legrain påpekat, exporterat deflation. Tyskarnas låga efterfrågan har pressat priser och underblåst Europas existerande skuldbördor.

Exportsektorn borträknad framstår Tysklands ekonomi som betydligt mindre dynamisk än vad som ofta påstås.

Den egna marknaden är hårt reglerad – Tyskland var till exempel tidigt ute att förbjuda Uber – och investeringar som del av BNP är lägre än i ett genomsnittligt industriland.

Produktivitetstillväxten har varit trög i ett decennium. Därtill rankas Tyskland av Världsbanken som världens 107 bästa land att starta företag i. Entreprenörer har lättare att få igång verksamheten i Nepal eller Kongo.

Det är sant att ett trendbrott skett. Inte minst ökade tyska arbetares löner snabbare än på två decennier i fjol. En sådan ombalansering är välkommen.

Samtidigt måste frågan ställas: Är det mångåriga reformer, eller framförallt ECB:s stimulanspaket som ligger bakom?

Det senare, om man får tro denna analys i Financial Times. Även billigare olja har bidragit.

Och så var det Deutsche Bank. Tyskland – landet som vet att hushålla med det man har – har sett mellan fingrarna medan kronjuvelen i egna finanssystemet slösat bort euros på dåliga lån till tvivelaktiga kunder.

Särskilt en välkomnades med öppna armar när andra banker gav kalla handen. Hans namn? Donald Trump, såklart.