Svenska damfotbollslandslagets tränare Pia Sundhage fick frågan om hon skulle klara att leda ett herrlag och svarade att det gjorde hon nog eftersom Angela Merkel leder ett helt land.

Ett utomordentligt svar med en uppenbar följdfråga: Varför tränar inte fler kvinnor herrlag i fotboll? Att leda Tyskland borde ju rimligen vara tuffare än att coacha svenska fotbollslandslaget, åtminstone nu när Zlatan slutat.

Kanske är det så att kvinnor inte vill, eller att konkurrensen är för tuff. Kanske krävs det helt enkelt att någon skjuter hål på glastaket? Många skulle nog bli paffa, men det blev de första gången en kvinna tog över ett Fortune 500-bolag också.

Det var 1972. Näringslivet är mer jämställt idag. Bara under de senaste fyra åren har andelen kvinnor i de svenska börsbolagens ledningsgrupper ökat med 30 procent. I styrelserummen är en tredjedel kvinnor, klart mer än för två år sedan.

Ändå muttrar regeringen. 2019 ska 40 procent av ledamöterna vara kvinnor enligt ett kommande lagförslag. Annars blir det böter.

Det rör upp känslor, nästan alla har en åsikt. Yviga diskussioner förs om vilken sorts samhälle vi ska ha.

Men aktieägarna då? Bolagen är ändå deras. Är kvotering bra eller dåligt för dem?

Bolagsägare vill ha avkastning. Då krävs att dugliga chefer rekryteras. Ett sådant system – en meritokrati – är både rättvist och ändamålsenligt, det är de flesta överens om.

De som motsätter sig kvotering gör det ofta i meritokratins namn. Kvotering sätter systemet ur spel, anser de. Det är orättvist mot dem som sållas bort.

Det är också ojuste mot aktieägarna. Avkastningen blir lidande när staten bildar en sorts VIP-kö ”där kön går före kompetens”, som en läsare sammanfattade det i kommentar på Avanzas sparekonom Johanna Kulls blogg häromveckan.

Men om likvärdiga individer faktiskt tävlar på meriter, varför så många fler män än kvinnor i styrelserummen och ledningsgrupperna?

Är män smartare? Eller är de bara smarta nog att vara män? Tänk på det som en VIP-kö. Men snarare än lagstadgad är den informell; tillträde får man via herrbastun eller ett aktningsvärt handikapp i golf.

Kvotering, sett ur detta perspektiv, är inte en barriär som hindrar meritokratin, det är en rivningskula som frigör den.

Många näringslivstoppar skriver i själva verket under på den verklighetsbeskrivningen. Ändå är stödet för kvotering lågt.  

Ett uppenbart skäl är att man ogillar tanken på statlig inblandning i privat verksamhet – knappast ett trivialt argument.  

Men ofta framhålls också de betydande framsteg som redan gjorts: Låt utvecklingen ha sin gång, om några år är vi där.

Det argumentet är särskilt intressant. För det är nämligen när hotet om statlig inblandning hänger över företagen som mest, som de verkliga framstegen tycks göras. Kvotering är lite som en pistolattrapp – särskilt användbar oanvänd.

Det finns sannolikt bättre tillvägagångssätt. De flesta är, som Carolina Neurath noterat i SvD, nog överens om att det bästa vore att slippa en lag som inskränker äganderätten.   

Samtidigt är den manliga överrepresentationen ofrånkomligen svår att motivera så länge man säger sig försvara meritokratiska ideal. Kön spelar roll. Och det kostar aktieägarna pengar.