Vi har det i vår makt att börja världen på nytt, förkunnade amerikanske frihetsivraren Thomas Paine 1776.

Verkligheten är sällan lika uppbygglig. Storbritanniens beslut att lämna EU – en Painesk nystart enligt förespråkarna – har orsakat förvirring och allmän antipati. Britterna googlar innebörden av brexit. Politiker hånar varandra öppet. Boris Johnson, som har Winston Churchill som förebild, har låst in sig på rummet.

Kosmopoliterna, å sin sida, skäms å sina mindre upplysta landsmäns vägnar. Och greppar efter halmstrån: Utträdet blir inte av! Opinionen hinner svänga! Boris vill inte längre!   

Men ett demokratiskt val måste få konsekvenser. EU-skeptikerna segrade fair and square. Lagt kort ligger.

Det finns flera skäl att ifrågasätta britternas utträde. Inget land är en isolerad ö, inte ens Storbritannien. Kollektiva utmaningar upphör inte att existera för att man struntar i dem. Mänskligheten, observerade Einstein, befinner sig i en ständig dragkamp mellan samarbete och katastrof.

Men att samarbete är oundgängligt betyder inte att det fungerar. EU är ett av de mest lyckade internationella projekten under fem sekel. Sett till de senaste fem åren är facit uselt.

En omstöpning är nödvändig. Lösningen på sikt är mer tillväxt, som kommer fler till gagn. Då krävs strukturella reformer och mer finanspolitisk stimulans. Höjda löner i Tyskland (de är artificiellt låga) skulle öka importen och driva på tillväxten i övriga Europa. 

”EU tillgodoser inte längre sina invånares behov”, konstaterade finansoraklet George Soros i veckan. ”Vi som delar värderingarna, som EU skapades för att upprätthålla, måste nu gå samman och rädda unionen genom en grundlig rekonstruering.”

Britternas utträde kan vara just den knuff som behövs. Röran som präglat London den senaste veckan är bästa EU-reklamen på länge.

Storbritanniens relation till kontinenten har alltid varit trasslig. Landet är EU:s näst största ekonomi, men en opålitlig partner som krävt mycket och erbjudit lite. Det som britterna nu anklagas för – att vilja ha kakan och äta den – har de i själva verket ägnat sig åt i åratal. Avgiftsrabatter, exklusiva omförhandlingar, frikort från Schengen. Annars får vi se.

Landet som gäckat kontinenten i årtionden måste nu släppa den fri. Som en anonym tjänsteman uttryckte det för Financial Times: Storbritannien kan, ironiskt nog, hjälpa EU finna sin identitet.

Vi har det i vår makt att börja världen på nytt.