Kortsiktigt betyder deflation naturligtvis sjunkande materialkostnader för företagen och billigare produkter för hushållen. Reallönerna stiger när värdet på pengar ökar.

Såväl företag som konsumenter kan glädja sig åt lägre räntor. Investeringskalkylen för ett företag blir enklare att få ihop när räntan är låg och hushållen kan köpa varor och bostäder på avbetalning till allt lägre kostnader.

Det finns bara ett aber: När deflationen biter sig fast i ekonomin så eroderar också viljan att investera och konsumera, vare sig det gäller en ny fabrik, en ny bil eller eller ett nytt hus. Av det enkla skälet att det du avstår från att köpa idag kommer att vara billigare i morgon. Så priset på de varor och tjänster som företagen producerar sjunker, och fastighetspriserna börjar gå ned.

Och när företagen slutar investera och konsumenterna slutar konsumera så skrumpnar ekonomin ihop. Vi går då in i en fas som ekonomerna brukar kalla Japanscenario.

Den japanska deflationen startade på tidigt 1990-tal och har i princip hållit i sig till fram tills förra året. De lärde tvistar nu om huruvida premiärminister Shinzō Abe lyckats knäcka deflationen med sina massiva tillgångsköp eller inte.

Upprinnelsen till den japanska deflationsperioden kan sägas vara 1980-talets prisbubblor på fastigheter och aktier. När priserna började sjunka blev företag som investerat i dem insolventa. När företagen blev insolventa spillde det över på bankerna som hade lånat ut pengar till dem. Därmed krympte deras möjlighet att låna ut pengar. I många fall valde man att inte rensa ut dåliga lån utan hoppas på att inflationen skulle återkomma och därmed lyfta värdet på övertagna tillgångar.

Hushållen oroade sig för om bankerna skulle överleva och valde inte bara att spara mer pengar utan att spara dem i madrassen, i guld och i statsobligationer istället för i bankerna. Dessutom bidrog höjda skatter till att ytterligare minska konsumtionslusten och driva på sparivern.

2001 försökte den japanska centralbanken utplåna deflationen genom att hålla räntorna nära nollstrecket. Utan framgång. Den japanska ekonomin tycktes ha fastnat i ett zombieliknande vegeterande tillstånd som bara förvärrades dag för dag med negativ eller nästan ingen tillväxt. Och hög arbetslöshet, naturligtvis.

Men det finns skäl att ändå inte misströsta fullständigt. Att priserna sjunker i Sverige under en enskild månad är på inget sätt unikt. Det har hänt förr. Dessutom räcker det inte med faktiska prisminskningar för att samhället ska gå in i en kollektiv deflationsmentalitet.

Så länge företagens och hushållens inflationsförväntningar visar att vi tror att priserna kommer att stiga på sikt så kommer vi inte att anpassa vårt investerings- och konsumtionsbeteende till ekonomisk atomvinter.

Dessutom är Sverige till skillnad från Japan en liten och öppen ekonomi. Det betyder att vi i princip inte har avgörandet i egna händer. Om våra tunga handelspartner upplever tillväxt och stigande priser så kommer det smitta av sig på vår ekonomi.

Men med det sagt saknas inte kortsiktiga hot. Dagens politiska debattlandskap visar att höjda skatter verkar vara populärt både till höger och vänster.

Minskat konsumtionsutrymme i ett läge när arbetslösheten redan än hög är riskfyllt. Betänk att vi samtidigt har en debatt om prisbubblor på bomarknaden. Det är onekligen lätt att dra paralleller till Japans misslyckade krig mot deflationen.

Även om utsikterna för en utdragen deflation i Sverige känns små finns det således en risk för att inhemska och konsumtionsrelaterade företag får på nöten inför och efter höstens val.

Steget till att det ska leda till galopperande kreditförluster i banksystemet är dock avlägset. För de flesta industriföretagen är de ekonomiska tendenserna i vårt ekonomiska närområde viktigare.

Möjligen kan vi tänka oss att råvaruproducerande bolag med kostnader i kronor och intäkter i andra valutor gynnas. Men det scenariot bygger på att deflationsoron blir så omfattande att det sänker värdet på den svenska kronan. Problemet är att det sannolikt inte gynnar deras aktiekurser eftersom utländska ägare kommer att fly Stockholmsbörsen för att slippa fastna i valutafällan.

Inte ens tillverkare av madrasser och spargrisar är självklara vinnare. I en deflationsmiljö brukar gamla solkiga madrasser duga länge. De kommer ju alltid att vara billigare i morgon.