Tänk om livsmedelsbutikerna skulle avtala fram med varje kund vad maten ska kosta. När priset på vete eller kött stiger höjer butiken dina priser med ett antal procent men du har ingen aning om höjningen är högre, lika eller lägre än vad de tar ut av andra kunder. Det låter ju inte klokt och det är det inte heller.

För att kolla din räntenivå måste du med jämna mellanrum ta kontakt med din bankman, prata med vänner och göra ansökningar till andra banker. Tabeller i tidningar och på webben är endast ledtrådar, eftersom varje kund har ett eget avtal direkt med det lokala bankkontoret.

Det är ett tidsödande, ineffektivt, trist och förlegat sätt att skaffa information.

Konsumentkreditlagen sätter upp regler för hur en långivare får agera mot låntagaren. För att kunna höja en rörlig ränta till en kunds nackdel måste långivare kunna hänvisa antingen till ökade upplåningskostnader eller till en höjning av referensräntan.

Som de flesta nog märkt under hösten är bankernas favoritmetod att hänvisa till upplåningskostnaden. På privatmarknaden vill säga.

När företagen lånar till rörlig ränta har de ofta avtalat om en fast marginal mot Stibor, vilket är den ränta som bankerna använder när de lånar pengar av varandra.

På frågan varför jag som privatperson inte kan få en fast marginal mot Stibor svarade en bank att det beror på att företagens, till skillnad från hushållens, krediter kan sägas upp.

Men för tio år sedan fanns det ett par banker som även använde Stibor som referens för rörliga bolån till privatkunder. Wasa erbjöd på sin tid till exempel Stibor plus ett tillägg som låg fast i två år. Det var med andra ord en rörlig ränta men med fast marginal som gjorde att den var ganska enkel för kunden att kontrollera.

I dag finns det, vad jag vet, ingen bank som erbjuder motsvarande villkor, åtminstone inte officiellt. Men det finns privatpersoner som uppger att de har avtalat med sitt lokala bankkontor om en fast marginal till Stibor.

Helt fast kan marginalen inte heller bli eftersom Konsumentkreditlagen tillåter banken att vid särskilda förutsättningar (läs: finanskris) får ändra skillnaden mellan din ränta och referensräntan, oavsett vad ni avtalat om.

I lagen står emellertid även att undantaget inte får bli mindre förmånligt för konsumenten än för kreditgivaren.

Frågan är bara hur jag som konsument ska bära mig åt för att kontrollera det?