Jag och miljontals andra ror dag och natt in guldsekiner åt pensionsmogulerna. Större delen av våra pensioner stannar rent av hos dem.

Trots att jag vill flytta mina pengar är möjligheterna fortfarande små. Och fram till min död avkrävs jag 100 000-tals kronor i avgifter. Och mogulen bara muttrar "Ro, du är inte död än."

Jag är fjättrad med lögner. "Avtal är avtal. Läs det finstilta" ryter mogulen vid rodret, när jag nu vill släppa åran. Vid mönstringen sa han välkommen på kryssning. Kan han tro att jag valde bli livegen årslav? Nej, mogulen har ingen skam. Och statens löften om skatteavdrag snärjde mig och miljontals andra att inte tveka. Svea rike var naivt och sålde oss. Så lättade staten tillfälligt sin börda. Så blev vi i järn.

Men Svea rike är också förlett. För över pensionshavet är det nu moguler som styr och ställer. Hade staten inte sålt oss till bojor, så hade vi sökt och funnit billigare och bättre sparskepp. Mogulerna hade fått ge sig. Så hade vi fått behålla merparten själva och staten sluppit betala vår sista höftled, insulin och åldringsvård. Istället står Svea rike nu utan mannar när det blåser upp till det historiska pensionsslaget.

Sedan 125 dagar viskas visst om en flyktväg - en smal flytträtt. Men mogulen slår ner varje försök. Trots att de är skyldiga att släppa pengar som är yngre än tre år. Även bojan IPS och fondförsäkringar går åter att lyfta. Men bara var tionde slav är vaken. För likt alla trälar före oss bär vi svarta säckar av tystnad över oss, sedan mogulen upptäckte flyktvägen.

125 tysta dagar har gått. En av tio årträlar vet. En av tjugo har försökt. En av hundra kanske lyckats - fly. För mogulerna spelar döva, ger tomma frisedlar och piskar på oss hutlösa borgenssummor. Mogulen som lovade att värna mina sista sparpengar kramar nu mina slantar och vänder mig ryggen.

Vad att göra? 1) Jag ska hålla inne mina nya sparkronor och låta dem segla fria. 2) Jag ska förhandla - hota med att flytta bolån, lönekonto, försäkringar och allt. 3) Jag ska skriva en krönika om vår tids nöd...

Eller som kämpen Erlander skulle ha sagt: Gärna en pension, men med mina riktiga pengar.