När riskkapitalfirman EQT nu säljer ut Duni så hårdprofileras servett- och bordsdukproducenten som ett konsumentvarubolag. Det är inte fel. Duni lyfter fram sin stora säljkår som varje år bearbetar tiotusentals kunder inom främst hotell, restaurang och catering. Men Duni kan också sorteras in i pappersindustrin med en stor konverteringsanläggning i Tyskland och två pappersbruk i Dalsland. Minsta affärsområdet Tissue säljer mjukpapper till kunder som Procter & Gamble.
Annars är Dunis strategi att sälja bordsartiklar för engångsbruk inom premiumsegmentet, exempelvis i papperskvaliteter som påminner om linnetyg. Det är i dagsläget riktigt lönsamt om man undantar affärsområdet Retail som stångas mot prispressande konsumentjättar som Ica. Retail förlorar pengar och väntas göra det även framöver.
Vi ska också vara medvetna om att det här är ett notoriskt problemföretag. Antagligen ser EQT hur det här är sista chansen att sälja Duni den här konjunkturcykeln.
Mardrömmen är att Duni blir ett Bong, alltså att pappersservetter visar sig påminna om kuvert i affärsdynamiken. Det fanns nämligen en tid då kuverttillverkaren Bong Ljungdahl gick bra och spåddes en lysande framtid. Sedan kom marginalpress och elände. Bongs aktie har inte rört sig på tjugo år! Drar man den liknelsen vidare så har industrimannen Rune Andersson i så fall fallit i samma fälla som miljardären Melker Schörling, som trodde att han kunde bemästra Bong. Rune Andersson har nämligen tecknat sig för 20-30 procent av kapitalet i Duni och blir därmed bolagets nya huvudägare. Rune Andersson har en oerhört framgångsrik karriär som industriman bakom sig men som huvudägare på börsen har han inget att skryta med efter floppar som Doro och Senea.
Dagens Duni siktar på en rörelsemarginal på 10 procent på årsbasis men det har aldrig uppnåtts. Marginalen är visserligen stigande men det är från låga nivåer. Det finns också faktorer som talar emot, exempelvis växer Duni snabbast i Östeuropa och där säljer man en större andel enkla, och därmed prispressade, servetter och dukar. Tillväxten spär alltså ut lönsamheten. Ett annat frågetecken på denna fragmenterade marknad är om Dunis produktionsstruktur är konkurrenskraftig. Flest anställda har man i Tyskland och pappersbruken i Dalsland är små och ligger på två olika orter. På pluskontot ska nämnas att Duni troligen har ett högt kunnande inom vissa sorters mjukpapper av bättre kvalitet.
Just nu genomförs alltså en börsnotering av Duni med måndagen den 12 november som sista teckningsdag. Aktien kan av privatpersoner tecknas via SEB, Handelsbanken eller Avanza. Ska man teckna?
Dunis långsiktiga utsikter, i en bästa bedömning, är en tillväxt i takt med BNP och en rörelsemarginal runt 8 procent. Alltså något under dagens 9 procent men något över de senaste fyra årens historik som pekar på knappt 7 procents marginal, exklusive strukturkostnader.
Utifrån de förutsättningarna är Duni inget fynd. Räknat på en normalvinst på 4 kronor blir p/e-talet 13 om priset landar i mitten av teckningsintervallet 50-56 kronor per aktie. Sammanfattningsvis känns det inte angeläget att teckna aktier i Duni med något långsiktigt perspektiv. Möjligen kan man spekulera i att aktien stiger första noteringsdagen och sälja därefter. Men på dagens börs känns det som en rätt farlig sport. Placera Nu:s råd är att inte teckna Duni.
