Många maxar pensionssparandet mitt i småbarnsåren. Det kan vara fel, enligt Mikael Elinder, professor i nationalekonomi. Han menar att för hårt fokus på pensionen riskerar att ta resurser från den period i livet då de behövs som mest.
Idag, 07:17
Budskapet har länge varit detsamma: vi sparar för lite till pensionen. Staten kommer inte att rädda oss. Ansvaret ligger på individen.
Men enligt Mikael Elinder, professor i nationalekonomi, kan problemet i många fall vara det motsatta.
När han gästar Placerapodden argumenterar han för att många svenskar sannolikt sparar för mycket till pensionen. Priset kan bli ett sämre liv här och nu.
"Det finns en nivå som är lagom. Har man sparat mindre än så har man sparat för lite. Sparar man mer, då har man sparat för mycket", säger Elinder.
Problemet är att den nivån är svår att identifiera.
Elinders resonemang utgår från ett livsperspektiv snarare än procentsatser. I stället för att följa generella råd menar han att människor regelbundet bör ställa sig en enklare fråga: hur vill jag leva som pensionär – och hur mycket resurser kräver det?
En central poäng är tajmingen i sparandet. Många sparar mycket under åren då livet redan är som mest pressat. Ofta mellan 30 och 45 år, med små barn, högt arbetstempo och ont om tid.
I det läget kan ytterligare pensionssparande innebära att pengar flyttas bort från en period då de behövs som mest. Alternativet, enligt Elinder, kan vara att acceptera lägre sparande eller kortare arbetstid under småbarnsåren – och i stället arbeta mer senare i livet.
"Det är ganska ovanligt att äldre säger att de ångrar att de jobbade för lite", säger han.
Däremot är det vanligt att höra motsatsen, särskilt från män i äldre generationer.
Elinder betonar samtidigt att riskerna inte ska ignoreras. Låg pension, skilsmässa eller sjukdom kan snabbt leda till ekonomiska problem. Kvinnor som arbetar deltid är särskilt utsatta.
"Vi kan aldrig veta exakt hur livet blir", säger han.
Poängen är inte att eliminera all osäkerhet, utan att ta rimliga risker. Att försöka försäkra sig mot alla tänkbara framtida scenarier kan bli dyrt i form av förlorad livskvalitet.
En viktig del av resonemanget är att många underskattar hur mycket pensionssparande som redan sker automatiskt. En betydande del av lönen går varje månad till inkomst- och premiepensionen, utöver tjänstepensionen.
"Av varje 100 kronor vi tjänar sparas ungefär 18 kronor i det allmänna pensionssystemet", säger Elinder.
Därtill kommer sparande som sällan ses som pensionssparande, men som i praktiken fyller samma funktion. Amorteringar och bostadskapital är tydliga exempel.
"All konsumtion vi avstår i dag för att kunna konsumera mer i framtiden är ett slags pensionssparande", säger han.
Elinder sätter också pensionsdebatten i ett historiskt perspektiv. När det allmänna pensionssystemet infördes 1913 var medellivslängden omkring 58 år, medan pensionsåldern var 68. Pensionen fungerade främst som en försäkring.
I dag kan pensionen omfatta 20 år eller mer. Samtidigt har ansvaret i stor utsträckning flyttats från staten till individen.
"Det är en väldigt stor del av livet, men många lägger ändå förvånansvärt lite tid på att fundera över hur de faktiskt vill leva under de åren", säger Elinder.
En paradox är att många pensionärer aldrig använder sitt sparade kapital. De lever på pensionsinkomsten och låter tillgångarna ligga kvar, ofta för att så småningom gå i arv.
"Många har mycket pengar högt upp i åldrarna men har svårt att förmå sig att använda dem", säger Elinder.
Det kan handla om invanda beteenden eller om att kapitalet är bundet i bostäder.
På frågan om hur mycket man bör spara privat till pensionen ger nationalekonomen inget siffermässigt svar.
"Det finns inga råd som fungerar för alla människor."
I stället förespråkar han ett mer personligt resonemang: vilken konsumtionsnivå vill man ha över livet – och hur kan inkomster och sparande jämnas ut för att nå dit?
"Det är inte alltid så att mer är bättre", säger han.
Många maxar pensionssparandet mitt i småbarnsåren. Det kan vara fel, enligt Mikael Elinder, professor i nationalekonomi. Han menar att för hårt fokus på pensionen riskerar att ta resurser från den period i livet då de behövs som mest.
Idag, 07:17
Budskapet har länge varit detsamma: vi sparar för lite till pensionen. Staten kommer inte att rädda oss. Ansvaret ligger på individen.
Men enligt Mikael Elinder, professor i nationalekonomi, kan problemet i många fall vara det motsatta.
När han gästar Placerapodden argumenterar han för att många svenskar sannolikt sparar för mycket till pensionen. Priset kan bli ett sämre liv här och nu.
"Det finns en nivå som är lagom. Har man sparat mindre än så har man sparat för lite. Sparar man mer, då har man sparat för mycket", säger Elinder.
Problemet är att den nivån är svår att identifiera.
Elinders resonemang utgår från ett livsperspektiv snarare än procentsatser. I stället för att följa generella råd menar han att människor regelbundet bör ställa sig en enklare fråga: hur vill jag leva som pensionär – och hur mycket resurser kräver det?
En central poäng är tajmingen i sparandet. Många sparar mycket under åren då livet redan är som mest pressat. Ofta mellan 30 och 45 år, med små barn, högt arbetstempo och ont om tid.
I det läget kan ytterligare pensionssparande innebära att pengar flyttas bort från en period då de behövs som mest. Alternativet, enligt Elinder, kan vara att acceptera lägre sparande eller kortare arbetstid under småbarnsåren – och i stället arbeta mer senare i livet.
"Det är ganska ovanligt att äldre säger att de ångrar att de jobbade för lite", säger han.
Däremot är det vanligt att höra motsatsen, särskilt från män i äldre generationer.
Elinder betonar samtidigt att riskerna inte ska ignoreras. Låg pension, skilsmässa eller sjukdom kan snabbt leda till ekonomiska problem. Kvinnor som arbetar deltid är särskilt utsatta.
"Vi kan aldrig veta exakt hur livet blir", säger han.
Poängen är inte att eliminera all osäkerhet, utan att ta rimliga risker. Att försöka försäkra sig mot alla tänkbara framtida scenarier kan bli dyrt i form av förlorad livskvalitet.
En viktig del av resonemanget är att många underskattar hur mycket pensionssparande som redan sker automatiskt. En betydande del av lönen går varje månad till inkomst- och premiepensionen, utöver tjänstepensionen.
"Av varje 100 kronor vi tjänar sparas ungefär 18 kronor i det allmänna pensionssystemet", säger Elinder.
Därtill kommer sparande som sällan ses som pensionssparande, men som i praktiken fyller samma funktion. Amorteringar och bostadskapital är tydliga exempel.
"All konsumtion vi avstår i dag för att kunna konsumera mer i framtiden är ett slags pensionssparande", säger han.
Elinder sätter också pensionsdebatten i ett historiskt perspektiv. När det allmänna pensionssystemet infördes 1913 var medellivslängden omkring 58 år, medan pensionsåldern var 68. Pensionen fungerade främst som en försäkring.
I dag kan pensionen omfatta 20 år eller mer. Samtidigt har ansvaret i stor utsträckning flyttats från staten till individen.
"Det är en väldigt stor del av livet, men många lägger ändå förvånansvärt lite tid på att fundera över hur de faktiskt vill leva under de åren", säger Elinder.
En paradox är att många pensionärer aldrig använder sitt sparade kapital. De lever på pensionsinkomsten och låter tillgångarna ligga kvar, ofta för att så småningom gå i arv.
"Många har mycket pengar högt upp i åldrarna men har svårt att förmå sig att använda dem", säger Elinder.
Det kan handla om invanda beteenden eller om att kapitalet är bundet i bostäder.
På frågan om hur mycket man bör spara privat till pensionen ger nationalekonomen inget siffermässigt svar.
"Det finns inga råd som fungerar för alla människor."
I stället förespråkar han ett mer personligt resonemang: vilken konsumtionsnivå vill man ha över livet – och hur kan inkomster och sparande jämnas ut för att nå dit?
"Det är inte alltid så att mer är bättre", säger han.
Rapporter
Analyser
Börs
Kinnevik
Ädelmetallernas rekyl
Rapporter
Analyser
Börs
Kinnevik
Ädelmetallernas rekyl
1 DAG %
Senast
OMX Stockholm 30
1 DAG %
Senast
3 087,35
