För att börja med de goda nyheterna så sjönk den svenska inflationstakten i januari. Den breda KPI-inflation sjön från 12,3 till 11,7 procent medan KPIF, där effekten av räntesatsförändringar räknas av sjönk från 10,2 till 9,3 procent. Inflationsnedgången beror mest på att energipriserna sjönk med 27,4 procent mellan december och januari. Prisnedgångar kunde också noterades på bland annat kläder och transporter.

Att breda inflationsmått nu sjunker är förstås positivt och det finns väl vissa förhoppningar om att det här är starten på en nedåtgående trend. Även om nivåerna förstås är extremt höga ur ett historiskt perspektiv och ligger långt över inflationsmålet på två procent.

Det är väl dessutom lite på sin plats att gratulera Riksbanken till att ha prickat helt rätt med sin KPIF-prognos. Något som annars inte tillhör vanligheterna.

Men sedan är det egentligen slut på de goda nyheterna och mer beska besked att ta itu med.

Den svenska inflationen visar dessvärre allt tydligare tecken på att breddas ytterligare. KPIF exklusive energi, som säger mer om det underliggande pristrycket i svensk ekonomi, och som väger allt tyngre när Riksbanken tar sina räntebeslut, steg i januari till 8,7 procent. Väl över såväl analytikerna som Riksbanken egen prognos på en nedgång från 8,4 procent i december till 8,2 procent i januari.

En viss förklaring till prognosmissen är att SCB viktar om den varukorg som inflationsberäkningarna utgår ifrån vid varje årsskifte och att den omviktningen den här gången ger en överraskande hög positiv effekt på inflationen. Men det är en förklaring mer på marginalen än att det ändrar hela inflationsbilden.  

Det som sticker ut inflationsmässigt är bland annat att livsmedelspriserna stigit med runt 20 procent under det senaste året och att prisökningstakten visar få tecken på att dämpas. Livsmedelspriserna bidrar med hela 2,6 procentenheter till den totala prisuppgången 11,7 procent. Så enbart bidraget från livsmedelspriserna räcker för att knäcka Riksbankens inflationsmål.

Även i övrigt är det höga prisuppgångar sett över året och det kan väl noteras att priserna på transport, som brukar var något som det ofta klagas över, noterar en av de lägsta prisuppgångarna med en årsuppgång på 6,9 procent. Visserligen skyhögt men den här gången drunknar den prisuppgången lite i den mer allmänna inflationsröran. Varu- och tjänstepriserna fortsätter exempelvis att rusa uppåt.   

Lägg till detta att räntekostnaderna, som räknas av från KPI när KPIF beräknas, bidrar till inflationsuppgången med hela 2,5 procentenheter och väntas fortsätta uppåt. Inte minst efter måndagens inflationsutfall.

Så det mesta talar för att inflationen kommer att bita sig kvar på höga nivåer. Inte minst under kommande två månader och det är de inflationsutfall som hinner komma inför det penningpolitiska besked som Riksbanken ska leverera den 26 april. Sannolikheten för att Riksbanken ska leverera en ny dubbelhöjning av sin styrränta i samband med detta har nu ökat väsentligt. Analytikerna börjar redan skruva upp sina ränteprognoser både inför detta möte och de som kommer efter. Den ränteanalysen fick också extra skjuts efter det penningpolitiska protokoll som Riksbanken publicerade något senare under morgonen.  

Det spekuleras också på sina håll om att Riksbanken till och med kan lägga in ett extramöte i mars för att kunna skrida till verket tidigare. Extramöten är dock extremt ovanliga och det är mycket tveksamt om läget kan betecknas som så pass  allvarligt att detta är nödvändigt. Det skulle skicka kraftiga krissignaler till omvärlden att banken helt förlorat kontrollen.       

Vid det senaste penningpolitiska mötet la Riksbanken också stort fokus på den svaga kronan och inför inflationsutfallet hade kronan åter börjat försvagas. Initialt har den nu åter börjat stärkas men den uppgången driva också av stigande förväntningar om att Riksbanken kommer att höja rejält. Det talar också för att Riksbanken verkligen levererar.

Sedan kan vi på Placera inte låta bli att ha våra egna synpunkter på vilken ”nytta” fler räntehöjningar kan göra. Svensk ekonomi mår inte särskilt bra just nu och väntas ha den lägsta tillväxten i EU under det här året. Att ytterligare spä på den nedgången tror vi inte är rätt beslut. Inte minst för att de dystra förutsägelserna kring svensk ekonomi till stora delar bygger på att vi är en mycket räntekänslig ekonomi som i hög grad skiljer sig från hur det ser ut i stora delar av övriga Europa.

Dessutom finns en kraftig övertro på vad Riksbankens räntepolitik kan leverera i form av att nå inflationsmålet, inte minst inom banken själva, trots att inflationsmålet missats en hel del under de senaste decennierna.

Vi på Placera skriker förvisso inför döva öron just nu men tycker att Riksbanken borde lägga mycket stor vikt vid de konjunktursignaler som hinner komma inför nästa penningpolitiska besked. Det mesta talar trots allt för att inflationen ändå kommer att vika ner när vi kommit en bit in på det här året och närma sig inflationsmålet mot slutet av 2023 eller inledningen av 2024. Det finns därmed ingen egentlig anledning att pressa ner svensk ekonomi i en djup recession för att nå målet. Visar svensk ekonomi däremot större motståndskraft än väntat är vi däremot beredda att ändra åsikt.