Zlatan nickade i stolpen, Chippen chippade över, på mittfältet fungerade ingenting och backlinjen var bortkommen. Vi som satt framför tv:n åkte en känslomässig berg- och dalbana från eufori vid Zlatans 0-1, till uppgivenhet när Lustig - som skulle ta första stolpen vid hörnan - lät bli att utföra sin uppgift och stod en meter ifrån stolpen, och släppte in 2-1 till Ukraina.

Jag vet inte hur du tänkte inför matchen, men tror du att du var helt rationell när du tippade resultatet med dina vänner? Jag var inte det. I sådana här fall tippar man med hjärtat. Det är rent av så att man blir kallad illojal om man skulle vara rationell och tippa förlust. Möjligen kommer man undan som en förnuftig realist om man med en lång förklaring och ingående kunskaper om Ukrainas spelsystem tippar oavgjort.

Sedan kommer besvikelsen. Och den står i direkt proportion till förväntningarna. Det intressanta här tycker jag är att det inte spelar någon roll hur det gått tidigare för laget. Sverige tog sig igenom kvalet på ett långt ifrån övertygande sätt. Men väl ställda mot ett lag som också gick vidare, och som FIFA rankar som Europas femte bästa landslag, ja då var det hädelse att tippa förlust inför matchen.

Allt detta gäller även investeringar. Sveriges landslag har (ännu en gång) gett oss en lektion i investeringspsykologi.

För det första har vi en tendens att lura oss själva. Vi tror att vi gör en rationell analys inför vår investering. Möjligen gör vi det i ett första skede, innan vi har investerat några pengar. Men när vi väl tagit position tar känslorna över. Vi får selektiv varseblivning. Fel och brister sorteras bort innan vår iakttagelse hinner nå medvetandet. Vi tenderar att förstärka vikten av det positiva.

Det finns alltid en liten glädjekalkyl med i bilden, eftersom det är vårt önskeutfall. Möjligen är det oundvikligt. Jag har i alla fall lärt mig att vi behöver en positiv målbild, vad vi än tar oss för.

Och tro inte att detta bara gäller klåpiga privatsparare. Professionella förvaltare gläds och förtvivlar minst lika mycket. De stora svindelkrascherna vi sett genom åren där enskilda förvaltare förorsakat miljardförluster hänger ihop med denna psykologi. Man har blivit blind för rationella motargument, men man tillverkar rationella argument för en investering - därför att när man investerar pengar investerar man också oundvikligen känslor. Ta bara Mats Qviberg och HQ Bank som exempel. Förnekelse in i det sista.

Hur man ska hantera detta är nog en personlighetsfråga. Jag brukar jobba med att tona ned mina förväntningar. För ju högre förväntningar, desto större blir besvikelsen. För en sak har jag kommit fram till, och det är att det är höjt över mänsklig förmåga att göra en investering som är helt befriad från känslor.

Höga förväntningar tenderar ju också att ge oss impulsen att investera ett större belopp. Vår riskbedömning blir lidande. Somliga får dollartecken i ögonen och går "all in" i ett förhoppningsbolag i olje- eller biotekindustrin. Visst finns det de som gör jackpot, men precis som i spel och dobbel är det ett fåtal. De allra flesta förlorar på ett högt risktagande.

En annan lärdom vi kan ta med oss kommer från Erik Hamrén: På samma sätt som laget får glädjas över en vinst i ett dygn, får de sörja en förlust i ett dygn. Sedan är det dags att gå vidare.

Översatt till investeringar är detta en stop loss-filosofi. När din investering går åt fel håll - kliv av, ta en förlust innan den blir större, försök utvärdera vad som gick snett, och gå sedan vidare. Det är ett sätt att kontrollera känslorna.

På fredag är det match mot England, och våra förväntningar är nog lite lägre nu. Då kanske det går bättre...