Nordic Mines har guld i berget i Laiva i Finland. Guldet finns där och har i framtaget och anrikat skick ett marknadsvärde. Gott så. Men guldet ska ju brytas fram i form av malm som måste anrikas och så småningom efter industriella processer bli till glänsande guldtackor.

Ett sådant projekt måste finansieras. Man lånar från banker, man tar in aktiekapital från allmänheten via börsen, utrustning köps. Kalkylen säger att bolaget måste få fram färdigt anrikat guld i en viss mängd inom en viss tid så att man kan sälja det och få in pengar att betala löpande driftskostnader. De lånade pengarna räcker ju inte hur länge som helst.

Sedan upptäcker bolagets ledning att det går väsentligt långsammare än planerat att få upp produktionstakten i gruvan. Kassaflödet täcker inte löpande kostnader och förfallna lån. Till allmänhet och analyitker försäkrar man dock att produktionstakten inom kort, redan till sommaren, kommer att ge ett positivt kassaflöde.

Då börjar man sälja guldet innan det är brutet, man säljer det på termin till fast pris. Man kallar det för prissäkringar, men effekten blir stora förluster eftersom kontrakten är utformade så att om marknadspriset på guld går åt fel håll så måste bolaget täcka upp mellanskillnaden.

Sedan tar man in nytt aktiekapital i en nyemission som riktas endast till institutionella placerare. Man säger att syftet med emissionen är att bredda ägandet i bolaget.

När det står klart att pengarna ändå inte räcker går man ut med en nyemission över börsen. Man säger att nu behövs det 220 miljoner kronor, vilket i det läget är ungefär en femtedel av bolagets hela börsvärde.

Vid en närmare titt på bolagets finanser står det klart att bolaget inte ens kan betala löpande drift fram till dess att det nya aktiekapitalet kommer in, någonstans i slutet av juni. Om inte hotar konkurs, och bolaget ber nu om anstånd med amorteringarna hos sina banker.

Och under hela resans gång har Nordic Mines ledning intygat marknaden att läget har varit under kontroll.

Det nu aktuella nyemissionen skulle i teorin ge en utspädning på omkring 20 procent. Men, som min kollega Leif Pettersson påpekat, när man inte samtidigt uppger villkoren för en nyemission öppnas luckorna mot fritt fall.

Det enda marknaden i dagsläget vet är att 220 Mkr ska tas in och att en teckningskurs till nya aktier aldrig kan sättas högre än kursen i de aktier som redan finns på marknaden. Därför är det öppna spjäll nedåt för aktien. Den som mot förmodan hittar aktier att låna kan blanka dem utan risk.

Resultatet fick vi se på onsdagen, då aktien inte föll med 20 procent, utan med drygt 30 procent. Under torsdagsmorgonen när detta skrivs faller aktien med ytterligare omkring 10 procent. Mer än 300 miljoner kronor försvann på en dag, och det fria fallet fortsätter.

Ansvaret faller tungt på företagets ledning, med förre Scanminingchefen Michael Nilsson i spetsen. När ett bolag med mycket hög risk i verksamheten går till börsen erhåller bolaget aktieägare som inte har möjlighet att följa bolagets finanser i detalj. Många småsparare har rätt att vara upprörda över hur detta skötts.