I början av november kunde man i Financial Times läsa en intressant analys med rubriken 2Little room for scientists in pharma's new generation". I texten framgår att de multinationella läkemedelsbolagens chefer allt oftare är lobbyister, säljare eller jurister. I dag är det bara en enda läkemedelsjätte, franska Sanofi-Aventis, som fortfarande leds av en vd med forskningsbakgrund.
Huvudtesen är att läkemedelsbolagens dagliga utmaningar handlar om rättsprocesser, sälj och marknadsföring samt detaljnavigering bland politiker och sjukförsäkringssystem. Det är helt säkert en korrekt analys.
Samtidigt vet vi att de stora läkemedelsbolagen har förtvivlat svårt att få fram nya storsäljande läkemedel. Den så kallade pipelinen av framtida produkter är så gott som tom. Detta trots att man i andra ändan hela tiden skyfflat in miljarders miljarder i forskning. Till nästan ingen nytta visar det sig.
Det är det här dilemmat som gör att läkemedelsbolag numera ses som skräpaktier med värderingsmultiplar under marknadssnittet. Historiskt har läkemedelsaktier tvärtom handlas med en rejäl premie i kraft av en ständigt växande marknad och starka konjunkturstabila kassaflöden. Vi summerar.
- Egen FoU ger inte längre några resultat att tala om.
- Omvärlden har samtidigt förändrats så att cheferna numera tvingas fokusera på helt andra frågor.
Man kan diskutera vad som är orsak och verkan här men i mina ögon finns i varje fall en uppenbar och enkel lösning: knoppa av forskningen helt och hållet.
Bolag som grundligt demonstrerat att de inte klarar av en viss uppgift i värdekedjan gör bäst i att lägga ut den på andra. Inte minst om omvärlden förändrats så att förutsättningarna för egen drift blivit sämre.
Antagligen skulle det vara till gagn för alla. Den avknoppade forskningsorganisationen skulle kunna få en vd och styrelse som är helt inriktad på FoU-frågor.
Läkemedelsbolaget skulle lyfta bort en gigantisk kostnadspost ur resultaträkningen. Å andra sidan skulle man behöva betala licenskostnader i samma storleksordning till patentinnehavaren, inledningsvis huvudsakligen den före detta egna FoU-organisationen.
Men jag tror ändå man skulle få en friskare organisation som lite enklare skulle våga skära i kostnader på andra håll. I dag agerar ju forskningen alibi för allehanda excesser i läkemedelsindustrin.
I faktarutan har jag gjort ett räkneexempel som bygger på att Pfizer, som via Pharmacia fortfarande har tiotusentals svenska aktieägare, knoppar av sin forskningsorganisation samt kapar kostnaderna med 5 procent över hela linjen. Ett annat antagande är att de här båda åtgärderna uppfattas som framåtsyftande så att värderingsmultipeln justeras upp ett par hack. Resultatet är ett värdelyft på 35 procent.
Vad är motargumentet? Att man slår sönder en fin helhet? Knappast. Och med svenska Medas enorma framgångar i åtanke går det inte att hävda att ett stort läkemedelsbolag nödvändigtvis måste vara baserat på egen forskning.
Kort sagt tror jag läkemedelsbolagen är vidöppna för värdeskapande åtgärder av ett nytt slag. De gamla greppet att slå ihop jättebolag till megabolag har nog nått vägs ände.
