Det är lite god dag yxskaft att fråga sig hur stor andel man ska ha investerat på börsen. Svaret är nämligen högst olika beroende på vem man frågar.

Det traditionella livbolaget brukar exempelvis, lite förenklat, ha knappt hälften av kapitalet på börsen och resten i räntebärande och lite fastigheter. Alla värdeinvesterares stora idol, Benjamin Graham, tycker för övrigt att den allokeringsmodellen, 50/50 aktier/räntor, är det bästa för den vanlige försiktige privatinvesteraren.

Vanliga aktiefonder är i princip fullinvesterade med 100 procent aktier av det enkla skälet att det är vad man lovat andelsägarna.

Investmentbolag som Industrivärden, Ivestor, Öresund med flera har ofta mer än 100 procent aktier. Med hjälp av viss belåning kan de över tid ha kanske 110-120 procent av substansvärdet investerat på börsen. Den strategin är lite dyrare när marknaden viker men över tiden får man en hävstång på börsen som ger någon ytterligare procentenhets avkastning.

I andra ändan har vi hedgefonderna som i sin traditionella form har nästan lika mycket blankade som ägda aktier. Nettot av det blir en börsexponering som för enkelhets skull kan sägas vara närmare noll.

Den sistnämnda strategin är väldigt underlägsen de flesta alternativen, skulle jag hävda.

Bakgrunden är de två små orden Alfa och Beta, som är de finansgrekiska namnen på två olika sorters avkastning. Börsen som helhet och genomsnitt har en avkastning som kallas Beta medan alla avvikelser från detta snitt kallas Alfa. Enkelt uttryckt kan man säga att alla aktieportföljer som avkastar över index uppnår ett positivt Alfa och vice versa.

Jakten på Alfa är alltså per definition alltid ett nollsummespel. Egentligen ännu sämre eftersom det ofta är förenat med högre kostnader.

Beta däremot är över tid en klart lönsam affär för investerarna. Jag skulle hävda att även de allra mest framgångsrika börsproffsen får den stora merparten av sin avkastning ¿från marknaden¿, i form av Beta. Överavkastningen är över tid nästan alltid en mindre del.

Ett bra exempel är Investor. Ett ägande i Investor perioden 1985-2006 gav en totalavkastning på nära 3900 procent. Börsindex steg under samma period ¿bara¿ med 1600 procent. Men bryter man ner avkastningstalen på årsbasis så visar det sig att börsen (alltså Beta) i snitt gav 14 procent medan Investor nådde 18 procent. Investors Alfa var alltså 4 procent, vilket är en imponerande hög siffra. Ytterst få fonder eller investerar kan under så lång tid ge så mycket överavkastning.

Slutsatsen av detta är att det ofta är helt idiotiskt att ligga i vanliga hedgefonder på lång sikt. Då går man ju miste om stora delar av Beta-avkastningen och får istället hoppas på kanske 10 procents Alfa, vilket inte många förvaltare kommer klara. Och eftersom det över längre tid är väldigt osannolikt att börsen faller, så kan man fråga sig varför man ska ¿hedga¿ sina långsiktiga placeringar.

Det här kan verka som en naiv synpunkt nu, efter fyra års börsuppgång på 180 procent, men då får det väl verka så.

Det finns även andra problem med den typiska hedgefondens förvaltningsstrategi. Fokuset på att aldrig leverera negativ månadsavkastning leder exempelvis till feghet och kortsiktighet.

Men om hedgefonder är så felskapta, varför startas det så många nya hela tiden? Den cyniska tolkningen är att förvaltarna egentligen inte har någon klockarkärlek till placeringstrategin utan mest vill åt avgiftsstrukturen. Med höga fasta och rörliga avgifter krävs det bara lite flax med ett års avkastning eller så för att förvaltarna ska bada i pengar.

Det är med andra ord dags att delvis ompröva absolutavkastnings- och hedgefondmodellen. Istället finns det mycket som talar för de traditionella aktiefondernas revansch, eller varför inte investmentbolag eller indexfonder. Över tid lönar det sig att vara fullinvesterad så att man fullt ut åtnjuter börsens Beta.