Jag är ett miljöhot

Jag ser mig som lite av en miljömupp även om det inte tar sig några stora uttryck i praktiska livet bortsett från cykel till jobbet och en och annan bilresa till återvinningsstationen.

Blickar man mot börsen blir besluten rejält mycket svårare. Man bör nämligen vara rätt skeptisk till den traditionella synen på vilka börsbolag som är miljövänliga respektive miljöbovar.

Självfallet är solcellsbolaget REC och vindkraftsbolaget Vestas miljöbolag i så måtto att de både främjar och tjänar på klimatfrågans lösning. Detsamma gäller Nibes bergvärmepumpar och Munters energieffektiva klimatanläggningar. Och visst är brunkolsgruvor miljöbovar.

Men alla andra då? Min sorgliga övertygelse är att halva grundproblemet* är en utbredd överkonsumtion av sånt som vi egentligen inte behöver mer av. Det räcker att gå till sig själv för att veta att det är så. Hur många gånger sliter jag bokstavligen ut ett par skor innan jag köper nya? Hur nödvändigt var det egentligen att renovera köket förra gången? Hur mycket av hushållssoporna är onödiga förpackningar och oäten mat? Varför måste man köpa ny dator och mobil vart tredje år? Hur många julklappar ger jag bort som ingen någonsin har glädje av?

Just det, mycket av det här är överkonsumtion. Eller annorlunda uttryckt är det här saker som man köper nya trots att man redan har en nästan likvärdig fungerande variant.

Exempelvis skeppar Kina varje år över sju par skor till USA. Åt varje amerikan. Lagerföretaget Shurgard bedömer att nästan hela deras enorma tillväxt beror på att folk år efter år köper mer prylar än de vet var de ska göra med. Prylar som sen slutförvaras i något Shurgardförråd.

För oss som gillar aktier och företag är det här ganska sorgligt eftersom det är näringslivet och marknadsekonomin som till stor del lyckats skapa den här enorma och överdrivna konsumtionshungern hos miljarder människor.

Med det som bakgrund tänkte jag nu lista några bolag som jag skulle vilja klassa som klart miljöfientliga i så måtto att deras vinster bygger på att stimulera till överkonsumtion.

Hennes & Mauritz och i princip alla andra klädföretag är att betrakta som miljöbovar enligt den principen. Kläder har gått från sällanköpsvaror till snudd på dagligvaror för många. Det var länge sedan ¿jag har ingenting att ta på mig¿ hade någon bokstavlig betydelse i västvärlden. Bomullsodling är också som regel mycket skadlig för miljön.
Finländska Huhtamäki kan tillsammans med exempelvis svenska snabbmatskoncernen NSP få klä skott för alla onödiga förpackningar vi köper och slänger. Huhtamäki gör mycket av McDonalds muggar och annat.
Vi kan inte smita från vårt eget ansvar, men konsumentreklamen hjälper oss gärna på traven så att vi köper så mycket onödigt skräp som möjligt. Detta är levebrödet för mediebolag som MTG, Schibsted och Metro. En extra tistel till de medier vars innehåll (Hej TV3!) fördummar och förslappar konsumenterna extra mycket.
Svenska lågprisflygbolaget Fly Me gick i konkurs så i stället får Köbenhavns Lufthavn bära hundhuvudet för flygets stora miljöskuld. Det är också ett bra exempel på hur lite och svart eller vitt det är med miljömässigheten. Det känns ju intuitivt lite motbjudande att antyda att det borde vara extremt dyrt att flyga utomlands. Flygutsläppen tar dock inga rättvisehänsyn.
Fast givetvis är det inte bara bolag som vänder sig mot konsument som lever på överkonsumtion. Man skulle kunna dra frågan hur långt som helst och lägga lite skuld på alla branscher från A till Ö. Frågan är om det är meningsfullt? Ska man ändå röra sig lite bakåt i förädlingskedjan så kan man ägna exempelvis BV-favoriten AP Möller-Maersk en tanke. Världens största containerrederi lever på att årligen forsla tusentals ton onödigt bråte från Asien till väst.
Samma resonemang kan appliceras på industribolag som Nefab och Cargotec, som lever på att trimma logistiken i världshandeln.
Eller varvskoncernen Aker Yards som bygger fartygen. Man kan hävda att lastvagnstillverkarna Scania och Volvo är i samma kategori men till deras fördel talar ett stort fokus på bränsleeffektivitet.