Apropå konformism så finns det en del fördomar som gör gällande att ostasiater ofta är mindre individualistiska än västerlänningar i gemen. Jag vet inte om det är sant men åtminstone är det sedan ett par år bevisat att kineser ibland kan bete sig lika irrationellt och fårskocksmässigt som svenska IT-investerare år 2000. Exemplet är den lilla kinesiska grönsaksodlaren China Green med 150 anställda som ville till Hongkong-börsen via en nyemission på cirka 150 Mkr. Intresset för aktien visade sig dock större än väntat. Det välde in anmälningssedlar från människor som ville teckna aktier i China Green. Erbjudandet övertecknades 1 604 gånger. När emissionsanmälningarna räknades ihop summerade det till motsvarande 250 miljarder kronor. Fullständigt ofattbart. 150 kinesiska trädgårdsmästare från Fujianprovinsen skulle alltså potentiellt ha kunnat plocka in åtta gånger mer än Ericssons nyemission 2002. Och 2006 har Hongkong dragit in mer nya pengar än både New York och London.
Det finns en närmast omätlig efterfrågan på kinesiska aktier från såväl inhemskt som utländskt håll. Dessa kapitalströmmar gör att kinesiska aktier kan fortsätta stiga ett bra tag till. Men förr eller senare måste man börja skilja på Kinas potential som nation och de aktier som handlas på dess börser. Det är nämligen stor skillnad på vad investerarna tror att de köper och vad kinesiska börser de facto erbjuder. De som köper kinesiska aktier tror att de blir ägare till en andel i det kinesiska undret. Verkligheten är annorlunda. Det asiatiska näringslivet i allmänhet och det kinesiska i synnerhet är nämligen inte börsnoterat i särskilt hög utsträckning. Många av de bästa och mest snabbväxande verksamheterna sker i privat regi eller i samriskbolag med någon multinationell jätte. På Kinabörsen är det i stället tätt mellan förhoppningsbolag och bondfångare. Det är helt naturligt med tanke på det utvecklingsstadium landet befinner sig i. Därutöver finns en del trötta gamla halvstatliga industrikombinat som kanske inte svarar mot tillväxtförhoppningarna. Telekombolagen och de nynoterade bankerna faller delvis i samma fack även om tillväxtutsikterna kanske är lite bättre.
För att återgå till det här med att inte följa flocken, så illustreras det av tabellen här bredvid. Tabellen visar de tio absolut bästa amerikanska aktiefonderna de senaste tio åren enligt en sammanställning av Morgan Stanley och Morningstar för ett-två år sedan.
Aktiefond Årsavkastn,% Hemort
Calamos Growth A 17,03 Naperville, Illinois
Smith Barney
Aggr. Growth 14,73 New York, New York
Sequoia 14,08 New York, New York
Weitz Prtns Value 13,83 Omaha, Nebraska
Legg Mason
Value Prim 13,76 Baltimore, Maryland
Berger Sm Cap
Val Instl 13,66 Denver, Colorado
Clipper 13,47 Beverly Hills, California
Longleaf Partners 13,12 Memphis Tennessee
Fidelity Low-Priced 12,97 Boston, Massachusetts
Dodge & Cox Stock 12,68 San Francisco, California
Primecap 12,65 Pasadena, California
T Rowe Price Mid Gr 12,17 Baltimore, Maryland
Torray 11,83 Bethesda, Maryland
Det anmärkningsvärda är att väldigt få vinnarfonder kommer från finanscentrumen New York och Boston. Den enda rimliga tolkningen är att man i exempelvis Naperville, Illinois lättare undviker att dras med i allehanda masspsykoser och flockbeteenden som grasserar på Wall Street. Närmare hemma har vi Didner & Gerge och norska Skagen Fonder som exempel på samma sak. Henrik Didner och Adam Gerge sitter i Uppsala och Skagen är baserat i lilla norska Stavanger.
Nyckeln till bra avkastning är givetvis inte så enkel som att sitta långt bort från Stureplan. Poängen är i stället att det ofta är bättre att glömma allt surr och skvaller kring dagshändelser och tillfälliga kursrörelser. Mota informationsstressen i grind helt enkelt. Hur förhåller du dig själv till bruset från marknaden?
