Herravälde över energitillgångar har vi sett tre gånger i historien. Det har skett i vatten, kol och olja. Vid varje skifte har också världsekonomins största härförare bytts ut. Vattenkraften leddes av kineser. Därefter växte kolkraften med britterna. Oljeeran domineras än idag av amerikaner.

Nästa stora energibärare är utan tvekan elektricitet. Den märks i massiva utbyggnad av solceller, vind- och kärnkraft i Kina. Visserligen är den byggd på kolkraft men matas effektivt med bred tech och smart AI, i städer som Chengdu, Hefei, Guangzhou, Huangpu, Shenzhen, Xuzhou och Wuhan.

Tre oljekriser skakar om

Oljan spökar samtidigt tredje gången gillt över Europa. Det har tidigare skett 1973, 2001 och så 2025. Första gången, på 70-talet, steg oljepriset fem gånger till 110 dollar i dagens penningvärde. Européerna flydde då till el, gas och kol. Därefter dök efterfrågan och oljepriset hela vägen fram till millennieskiftet.

År 2001 kom oljespöket en andra gång. Stigande oljepris mitt i IT-kraschen var först en gåta. Den svenske råvarukännaren i cowboyhatt Marian Radetzki pekade på Kina.

De industrialiserade, slukade olja och snart växte ekonomin fantastiska 14% per år. Jag for själv till Peking och förundrades. Den eran kulminerade på 144 dollar sommaren 2008. Det blev peak oil i pris, tokdyra 211 dollar i dagens penningar. Strax kom den globala finansens härdsmälta och oljepriset föll 80% fram till pandemin.

Idag spökar oljan för tredje och kanske sista gången. Senaste åren har priset halverats från 120 dollar till nyligen 58 dollar. Orsaken är inte lågkonjunktur. Utan en ohelig allians, där USA rekordpumpar olja och Kina kapar efterfrågan. Oljan känner av elen och dollarn är näst på tur.

Xi Jinping styr mot el

Startskottet märktes vid den artonde partikongressen i Peking, november 2012. Landets nye rorsman Xi Jinping lanserade ”Den kinesiska drömmen”. Deras teknikminister Wan Gang sjösatte ett historiskt program för elbilar, laddstolpar, batterier, mjukvara, chip, kärnkraft, datahallar, högspänning och biokemi.

Råvaran 电 (diàn) – blixten – stod i fokus. Elektricitet kallas så i Kina. Motsvarande 22 000 miljarder kronor har Kina investerat i elfrågan sedan dess. Eller fem gånger mer än USA och Europa var för sig, visar IEA.

Ambitionen i Peking går inte att missta. Kina producerar idag 70–90% av alla solpaneler, vindsnurror, jordartsmetaller, batterier, elbilar och ellastbilar.

Den historiska murbräckan ljuder mest i bilindustrin. Kina har på bara tre år ökat exporten från 1 till 6 miljoner bilar. Förlorarna är USA, Tyskland och Japan, nere på 2, 3 och 4 miljoner bilar. För nu leds fordon inte av hästkrafter utan av mjukvara, självkörande teknik och ladda på fem minuter. Det är redan vardagsmat i Kina.

I europeiska bilfabriker diskuteras fortfarande produktivitet. Under tiden ska BYD:s minsting Dolphin Surf inom någon vecka nå Danmark för 149 000 danska kronor.

Kinas utblick sotas av att deras främsta energikälla fortfarande är 1160 kolkraftverk. Det stora språnget därför inte stål, maskiner och vapen som Mao tänkt. Utan på kol som byggde elektrisk kapacitet. Men bara något år till. Senaste åren är deras förnybara elproduktion upp 52% och landet är vilket år som helst förbi sitt peak coal.

Mer olja än någonsin

Världens oljejättar möter Kinas elektriska frammarsch med lägre oljepriser. Amerikanska fynd av skifferolja i Permian och Bakken har ökat deras produktion från 5 miljoner till 13 miljoner fat per dygn.

Även Saudiarabien, Ryssland, Iran och Kanada har växlat upp i både olja och gas. Inte konstigt att oljepriset dalar. Tjäna medan tiden är, tycks vara deras motto. Samtidigt trollbinder de européerna vid sina bensinbilar och gaspannor.

Den historiska bilden att oljan styr elpriset, kanske redan är förbi. Nu tycks i stället kinesisk el och mjukvara vara måttstocken som tvingar oljejättar att dumpa sin olja i Europa. Innan kineserna dumpar sina elbilar här. Så kan petroleumjättarnas billiga partydroger brinna i våra bilar och pannor ett tag till.

Det motar också bort européernas el-tech, AI och mjukvara. I mellantiden mumsar Kina elektriska marknadsandelar.

El handlar om samordning

Vi kan utan omsvep tala om en växande kinesisk elektrisk världsordning. De dominerar i sol, vind och ny kärnkraft, batterier, mjukvara och elbilar. Deras elbilar dominerar nu även med 82% i Brasilien, i 75% Indonesien och 70% i Mexiko.

Svenska lastbilar har det allt svårare, medger en säljare i Indien. ”Industrikunder jämförde oss med kineser, som nästan är lika bra, men till halva priset.” Mellan raderna hörs att våra exportbolag sluter sitt säljfokus kring oljebältet i Europa och Nordamerika.

Ett större krux är att Europa saknar expansiv elektrisk samordning. Det som Kina gjorde 2012.

El handlar ju om att koppla ihop kunder, industri, forskning och politik i realtid, med datorkraft i största möjliga skala. Det var detta Mario Draghi röt om i fjol. För i elen som råvara finns effekt, ekonomi, nytänkande och kontroll i samma paket. Just kontroll gör elen till en särskilt åtråvärd armkrok i Peking. Under tiden åker Europa… på pumpen.

Infrastruktur är nästa elvåg

Nästa kinesiska språng är elinfrastruktur. Efter alla vägar, flygplatser och järnvägar väntar ultrasnabba högspänningsledningar.

Från de kinesiska solpanelernas öknar i väst strömmar det till industrin vid kusten. Ledningarna bär tre gånger högre volt än hos oss. Effekten är tio gånger högre än vår. Över hela Kina med bara 2% i nätförluster. Våra förluster är fyra gånger större. Kinesisk teknologi skulle i vårt avlånga land göra sig mycket bra. Även om vi inte delar demokratisyn.

Här i Sverige är vi emellertid fast i samtal om megawatt. Enheten är central hos jättarna Billerud, Korsnäs, Holmen, Essity, SSAB och Duni. Den är också avgörande för elektrifierat grönt stål, maskiner eller pappersmassa.

Ska vi möta Kinas elektriska urladdning räcker det inte med billig volym-el. Den måste kopplas ihop med mjukvara och tjänste-el. Här brukar snarare mellanstora industri och techbolag agera mest drivande i datakraft, sensorer och styrning.

Men när jag frågar runt saknar dessa mellanstora bolag ofta en elektrisk agenda. Istället är det de stora elslukande bolagens behov som kväver debatten. Också fack och intresseorganisationer tvekar att gå i klinch med industrijättarna. Även elbolagen och myndigheter bygger hellre ut elnätet, än diskuterar effektivare mjukvara för näringslivet.

Vår historiska industriella syn på energi tycks förblinda. Vi gillar att producera energi, snarare att använda den i datorkraft. Istället för krismöte i elfrågan, glädjs hela Europa åt billigare olja och sommartankar bilen lite extra.

150 år har passerat sedan britterna bemästrade kolkraft och därmed stålet. Snart kom USA att utvinna olja och en billig förbränningsmotor. Kina med sin elektriska måttstock maxar nu datorkraften. Medan vi ystra européer köar för billig bensin, likt biljetter till gårdagens match.

Claes Hemberg är oberoende ekonom