Livbolagen befinner sig just nu i en mycket pressad situation. När Sverige befann sig i en högräntemiljö skapades produkten traditionell livförsäkring, tradliv, en produkt där livbolaget förvaltar pensionskapitalet och garanterar en viss ränta i avkastning. Under 90-talet var det inga problem att lova en avkastning på 5 procent, något många livbolag gjorde.

Men som bekant har läget ändras. Marknadsräntorna är rekordlåga. Det gör det svårt för livbolagen att få till den avkastning man lovat spararna. Dessutom så gör de låga räntorna att bolagen tvingas skriva upp sin skuld till pensionsspararna. Livbolagen är med andra ord pressade från två håll.

Den traditionella livförsäkringen har därmed blivit ett tungt ok att bära för bolagen. En produkt där en viss avkastning garanteras är en produkt som är "för bra för att vara sann" i dagens läge. Livbolagen försöker nu febrilt få över allt fler kunder ut från den traditionella livförsäkringen och in i fondförsäkringen, där kapitalet placeras i fonder som spararen själv väljer.

Hur bolagen väljer att försöka få över kunderna ser lite olika ut. SPP meddelade nyligen att man fördubblar den fasta avgiften i den traditionella livförsäkringen. Läs mer här. Även Swedbank har höjt avgiften i sin tradliv.

Enligt SPP försöker man inte "röka ut" spararna från tradliven med denna chockhöjning, men man sticker heller inte under stol med att man gärna ser att kunden flyttar till fondförsäkringen.

Andra bolag har helt stängt sina traditionella livförsäkringar för nytecknande (SEB, Handelsbanken, Länsförsäkringar, Nordea).

Bolagen har stöd från Finansinspektionen när de gör detta. Myndigheten, som i våras temporärt räddade livbolagen genom att införa ett räntegolv som gäller i ett år, har flera gånger uppmanat livbolagen att sluta ge ut garantier de inte kan hålla. Det handlar också om en anpassning till EU-regelverket Solvens II, som ställer krav på att livbolaget ska klara sina åtaganden till spararna.

Men spararna då? Var finns kundnyttan och spararens perspektiv i diskussionen?

För de pensionssparare som tecknade sina traditionella livförsäkringar för ett antal år sedan är det i mångas, om än inte allas, fall svårt att se kundnyttan med att flytta till fondförsäkring.

Det måste inte alls i sig vara fel med en fondförsäkring istället för tradliv, tvärtom i många fall. Spararen får själv välja fonder, men står själv då också för risken. För många är det mycket bra, och ett självklart val för tjänstepensionspengarna.

För andra, som kanske inte har intresse eller kunskap att försöka få fram en avkastning som överstiger den de utlovats i sin traditionella livförsäkring, är det en klar försämring.

Men det är knappast något som bankens försäljare talar om när han eller hon ringer upp sparare och försöker få dem att byta till fondförsäkring. Enligt vad placera.nu erfar har flera livbolag och banker gjort detta tämligen aggressivt, oavsett om fondförsäkring verkligen är det bästa för individen - och det i en situation som oerfarna sparare lätt kan uppfatta som individuell rådgivning, trots att det inte alls är det.

Finansinspektionen är kritisk till företeelsen. Bertil Sjöö, chef för försäkringstillsynen på myndigheten, förtydligade på ett seminarium i veckan på förekommen anledning att även om FI vill att livbolagen ska sluta ge garantier så ska man inte sälja produkter till spararen som han eller hon inte behöver.

Den här krönikan vill inte påstå att det är dåligt att livbolagen slutar ge garantier de inte kan hålla. Tvärtom, det ser nu ut att vara den enda framkomliga vägen.

Det är sättet det i många fall görs på. Vi hamnar återigen i rådgivningsproblematiken, där försäljning och bankens bästa premieras framför kundnytta, ofta utan att kunden har någon aning om det.

Banker och livbolag! Var ärliga och gör inte det här till ett tillfälle att sälja produkter som spararen inte vill ha eller behöver.