Finansmarknadsminister Peter Norman har i intervjuer sagt sig ha en "förkärlek" för provisionsförbud mellan försäkringsbolag och förmedlare. Han har visat sig handlingskraftig och har tillsatt en utredning av hur ett provisionsförbud skulle kunna genomföras. Det finns bara ett problem. Saken beslutas numera på EU-nivå.

När EU-parlamentet för någon vecka sedan aviserade att man inte alls vill ha ett provisionsförbud i lagen om värdepapper, som väger mycket tungt även när direktiv om förmedling ska beslutas, blev det mer än tydligt att Normans egen utredning väger lätt. Det blir helt enkelt svårt för Sverige att på eget bevåg införa provisionsförbud om inte resten av EU är med på noterna. Så varför gör Sverige en egen utredning överhuvudtaget?

Jo, därför att "tillsätta en utredning" tycks vara ett universalsvar på såväl obekväma frågor som ett sätt att visa på handlingskraft och initiativförmåga. När det är dags att fråga sig vad en utredning egentligen konkret kan mynna ut i och vilket handlingsutrymme utredare och politiker har, har alla - inklusive journalistkåren - ändå glömt frågan och gått vidare.

Kritik av banker och deras rådgivare och förmedlare går hem i de svenska stugorna. Många tvekar inte att blint lita på sin bankmans råd, men när det gäller banken i sin helhet så är man inte sen att inställa sig i kritikerkårens första led.

Med andra ord; som politiker är det lätt att plocka poänger på kritik av banker och andra finansmarknadsaktörer.

Det vet även Anders Borg. Finansministerns massiva kritik mot bankerna har inte bara fått bankerna själva att knorra, utan även de som är emot bankernas ageranden i olika frågor. Borg har liknats vid en skällande hund som aldrig bits. Hur länge kan han kritisera utan att agera?

När finansministern i P1:s lördagsintervju fick just den sistnämnda frågan svarade han att vi inte har en politisk reglering av banksektorn i Sverige. Förvisso rätt, men vad gäller bolånemarginalerna skulle Borg&Co kunna agera ändå utan reglering genom att låta statliga SBAB pressa priserna. Men till det saknas det politisk vilja.

Vad gäller underbeskattningen av bankerna, som Borg också talar om, så infinner sig känslan av att kritiken är spel för gallerierna. Vem riktar han kritiken mot? Det är trots allt han själv som är Sveriges finansminister.

Det finns fler exempel på stora ord med lite verkstad från politikerhåll. Premiepensionssystemet har länge varit en sandsäck tillåten för alla att boxa på. Kristdemokraten Mats Odell på sin tid, moderaterna Peter Norman och Ulf Kristersson, socialdemokraten Tomas Eneroth och centerpartisten Solveig Zander i Pensionsgruppen med flera; alla är de överens om att systemet behöver förändras. Det sades för allra första gången 2005. Nu - sju år senare - ska man "gå till botten med problemen". I en utredning.

Det pågår just nu en annan utredning om pensionssystemet, en som är fundamentalt viktig för alla som är intresserade av att själv få bestämma över sina sparpengar. Flytträttsutredningen, där det alltså utreds om det ska ges flytträtt på allt pensionskapital eller om delar av svenskars kapital ska fortsätta vara inlåst, ska presenteras i juni i år.

Förra gången det togs politiska beslut om flytträtten, 2006, bestämdes det att folk ska få rätt att flytta, men bara nytt sparande. Dessa pengar är dock ändå inte särskilt lätta att flytta, eftersom ingen lyckades hindra pensionsbolagen från att omge flyttar med höga avgifter.

Nu ges beslutsfattarna en chans att dels få rätsida på det och dels utöka flytträtten genom att även få den att gälla retroaktivt för allt sparkapital. Om lagstiftaren inte heller denna gång lyckas förhindra pensionsbolagen från att motsätta sig flyttar genom avgifter och omotiverat krångel, så blir också den eventuellt utökade flytträtten till ett slag ut i tomma intet.

Våra sparpengar är för viktiga för att användas som politiska slagträn.