Fortfarande är traditionell livförsäkring det vanligaste valet för tjänstepensionen. Men "tradliven" tappar snabbt mark till förmån för fondförsäkringen där man kan välja placeringar själv.

En anledning är att allt färre aktörer idag erbjuder traditionell livförsäkring, på pensionsspråk kallad tradliv. Ett flertal pensionsbolag har stängt sina traditionella livförsäkringar för nytecknande på grund av svårigheter med de utlovade garantierna.

En annan anledning är att fondförsäkringen är mycket lönsammare för pensionsbolagen, medan tradliven blivit mindre attraktiv för pensionsjättarna att erbjuda.

Fondförsäkringen innebär en större exponering mot aktiemarknaden än vad tradliven gör, vilket betyder att både risken och potentialen är högre i en fondförsäkring. Detta, och möjligheten att själv ta hand om sitt sparande, lockar allt fler pensionssparare.

Men en fondförsäkring ställer också större krav på engagemang. Och dessvärre verkar många sparares engagemang sluta när de klickat i att de vill ha fondförsäkring. Enligt en färsk rapport från AMF struntar hälften av dem som valt fondförsäkring hos bolaget att välja fonder till försäkringen. Och enligt tidigare siffror från valcentralen Collectum, som upphandlar tjänstepensioner inom ITP-avtalet, är det så många som 80 procent som stannar i de så kallade entrélösningarna.

Entrélösningarna är de placeringsalternativ där spararens pengar hamnar om han eller hon inte själv väljer fonder. De består av ett antal fonder som pensionsbolaget har valt ut.

Här finns en uppenbar risk att det inte är de bästa fonderna som spararen får, utan de som pensionsbolagen tjänar mest pengar på. Visst, på Collectum och på andra valcentraler bedyrar man att just entrélösningarnas utformning, fondernas avkastning och avgifterna är viktiga delar när det ska upphandlas vilka pensionsbolag som får vara med och erbjuda sina fondförsäkringar inom kollektivavtalen.

Kan man på detta sätt förhindra att pensionsbolagen endast erbjuder fonder som man själv tjänar bäst på så är det naturligtvis bra. Men det går inte att bortse ifrån att det främst är pensionsbolagens egna fonder som finns i entrélösningarna.

Entrélösningar tenderar också att totalt sett få en relativt låg risk, just för att passa passiva sparare som inte vill se om sina fonder. Det betyder att spararen betalar onödigt höga avgifter för ett lågrisksparande. Den som vill vara passiv och ha lägre risk kan få ett sådant mycket billigare i tradliven.

Det bästa för pensionsspararen vore därför att innan han eller hon väljer pensionssparform ställa sig frågan; hur engagerad vill jag vara i mitt pensionssparande?

För den som inte vill engagera sig i sitt sparande så passar en traditionell livförsäkring bäst. Chansen till god avkastningen är lägre än i fondförsäkringen, men samtidigt behöver spararen inte bry sig om förvaltningen. Och nästan viktigast; avgifterna är lägre.

Den som vill vara en aktiv pensionssparare, som har intresset, kunskapen och engagemanget, ska givetvis välja en fondförsäkring där han eller hon själv väljer fonder.

Men att ta mellanvägen - att välja fondförsäkring men inga fonder - tjänar ingen förutom pensionsbolaget pengar på.